Angoraget


Angorageten härstammar från Centralasien, Kina, Afghanistan och Iran.

När turkmenerna kom till Ankara regionen i Turkiet på 1200-talet tog man med sig angoragetter. Namnet angora kan härledas från Ankara som blev känt för de bästa fiberproducerande angoragetterna.

Under många år hölls angoragetterna inom Turkiets gränser. Endast garner och färdiga produkter exporterades fram till 1830-talet då råmohair för första gången exporterades. Redan 1839 hade Britterna lärt sig konsten att spinna garn från råmohair och Turkiet började producera stora kvantiteter råmohair till Storbritannien.

För att möta den stora efterfrågan på råmohair från Storbritannien korsade de renrasiga angoragetterna med den turkiska Kurtgeten. Redan 1863 fanns det väldigt få renrasiga angoragetter i Turkiet. Några renrasiga djur hade dock exporterat till Sydafrika, USA och Australien mellan 1838 och 1857, men alla getter som exporterades efter 1860 var korsningar med Kurtgetter.

Idag är de världsledande mohairproducenterna Sydafrika, USA, Australien och Nya Zeeland.

Eftersom avelsarbete bedrivits i dessa länder delar vi idag in angoragetterna i tre undergrupper; sydafrikanska, texas och asiater (ursprungsdjur från Australien). Av dessa är de två första bättre när det gäller både mohairmängd- och kvalitet.

I Sverige förekommer alla tre typerna som rena typer men oftast blandade beroende på det lilla avelsmaterial som finns här.

Till Sverige kom de första angoragetterna redan 1742. Det var Jonas Alströmer (han med potatisen) som importerade djuren från Turkiet. 1756 fanns det ca 500 angoragetter i Sverige. På 1800-talet dog angoragetterna ut eftersom den fina mohairen inte kunde konkurrera med vadmal och ull.

1986 togs angorageten återigen in i Sverige och vi som håller på med dessa trevliga djur hoppas att de har kommit för att stanna den här gången.

Mohair
Mohair kallas fibern som angoragetterna producerar. Ordet härstammar från ett arabiskt ord som betyder val/välja.

Mohair är en stark, silkeslen och glansfull fiber som ger vackra garner och kläder. Mohair används till stickgarner för hand- och maskinstickning, vävgarner till sjalar och skarvs, kostym- och dräkttyger samt tyger till möbler och gardiner.

Andra användningsområden är som dockhår, tomteskägg och tillverkning av Teddybjörnar.

Man kan säga att mohair har alla ullens egenskaper men att den dessutom är mer slitstark, glansfull, mjuk och har en bättre förmåga att dra till sig färg.

Mohair filtar sig inte lika lätt som ull, vilket gör att mohairprodukter behåller sin ”luftighet” även efter tvätt.

Det finns naturligtvis olika mohairkvaliteter. Mohair delas in i olika kvaliteter beroende på fiberdiametern på håret. Den finaste och mjukaste mohairen får man från killingarna sk. ”kidmohair”. Förutom fiberdiametern är det viktigt att mohairen innehåller så lite kemp (hårstrån som liknar vanlig getragg) som möjligt.


En-trådigt kidmohair på ett angoraskinn.

Kempen är sträva och hårda och går dessutom inte att färga in.

Avelsarbetet går bl.a. ut på att avla fram djur utan kemp, med stora mängder finfibrig mohair. Men naturligtvis tas andra egenskaper i beaktning.

Skötsel
Angorageten är ett nyfiket och vänligt djur som kräver mer skötsel än t ex får.

Getterna bör klippas var 6:e månad. Ett riktigt bra vuxet djur kan ge 3,7 kg vid ett klipptillfälle, ett sämre djur kanske bara ger 2 kg mohair. Killingarna kan ge mellan 0,7 och 2,0 kg vid första klippningen. När man klipper unga djur använder man täta överskär eftersom andra skär bara glider i pälsen. Skären får doppas ofta för att inte bli så varma eftersom mohairen inte innehåller så mycket fett jämfört med får.

Angorageten har inget eller mycket lite underhudsfett, annat än på buken, vilket gör att de är känsliga för kyla när de är nyklippta.

Angoragetens klövar är mjuka och växer snabbt. I sin naturliga omgivning i bergen skulle klövarna nötas. Även om man har en hel del sten som getterna klättrar på ute på betesmarkerna är det ändå inte tillräckligt. Därför får man klippa klövarna på djuren ca 4 gånger per år för att de ska behålla en naturlig benställning och kunna röra sig bra.

När en get killar första gången är hon runt 2 år gammal. Angorageten växer långsamt och bör inte betäckas under sitt första levnadsår. En fullvuxen get väger omkring 40 kg och en bock omkring 60 kg.

Dräktighetstiden för geten är ca 150 dagar vilket innebär att om man släpper bocken till getterna i mitten av november så kommer killingarna i början på april och framåt.

En nyfödd killing väger mellan 2,5 och 3,5 kilo.

Bilder & text: Skåningsmåla Mohair