Boskapsvaktande hundar – inte en lösning som passar alla

Besättningar över hela landet drabbas av vargattacker. Många fårägare går med en ständig oro för angrepp. En specialtränad hund som går fritt med djuren på bete kan vara ett extra skydd som fungerar avskräckande, men det är mycket man ska tänka på inför köpet av en fyrbent livvakt till sina djur.

Bilden ovan visar en korsning mellan pyrenéerhund och estrela. Det finns flera tunga boskapsvaktande raser. Foto: Linn Svensson, SLU Viltskadecenter.

Text: Kristina Räf

Boskapsvaktande hundar har varit människan till hjälp under århundraden, ofta tillsammans med herdar, men en eller flera hundar kan också gå ensamma med djuren på bete. En hund är dock inget hundraprocentigt skydd. Inför ett köp måste man sätta sig in i vad som krävs av hundägaren och vilka bestämmelser som gäller.

Förhållandena på en svensk fårgård skiljer sig stort från fårhållningen i södra Europa. Här har vi oftast inte stora flockar av djur som rör sig över stora ytor. Istället har vi djuren i mindre fållor, ofta uppdelade på olika flockar på olika platser. Detta gör det praktiskt väldigt svårt för många svenska fårägare att använda sig av boskapsvaktande hundar.

Om man har djur gående fritt helt utan stängsel är en boskapsvaktande hund ett bra skydd mot olika rovdjur. Här en kangalhund på Lumshedens Fäbod i Dalarna. Foto: Susanne Edlund

Viktigt att veta

•  Att ha en lösgående hund utan förare i syfte att förebygga rovdjursangrepp kräver tillstånd från Länsstyrelsen.
•  Ägaren måste vara väl påläst om sitt hundägaransvar och vara väl försäkrad.
•  En boskapsvaktande hund är inte en sällskapshund, snarare ytterligare en medlem av tamdjursflocken.
•  Den är inte rätt lösning för alla besättningar.
•  En bra valp kostar. Bidrag för inköp kan beviljas av Länsstyrelsen.
•  Utbildningen av en boskapsvaktande hund kräver mycket av ägaren och måste starta när valpen är liten.
•  Ingen garanti finns för att hunden till slut blir bra på sitt jobb. Vuxna, duktiga och erfarna hundar är sällan till salu.

Ingen lösning som passar alla

En boskapsvaktande hund är inte en lösning som passar alla besättningar. Hos SLU Viltskadecenter, ett nationellt centrum för kunskap om vilt och viltskador, kan man hämta detaljerad information om vad man bör veta innan man skaffar en sådan hund. Några punkter att tänka på:

Lagkrav

Oavsett om en boskapsvaktande hund används i hägn eller frigående utan stängsel krävs i Sverige dispens från den lag som reglerar tillsynen över lösgående hundar. Dispenser utfärdas av Länsstyrelsen. Tillståndet är knutet till en särskild hundindivid och kan dras in om hunden till exempel bedöms vara generellt aggressiv mot människor eller om den jagar vilt.

Ägaren måste också beakta sina skyldigheter gentemot hunden enligt djurskyddslagen avseende bland annat tillsyn och omvårdnad.

Strikt djurägaransvar

En bra försäkring är ett måste. Hundägaren har ett totalt ägaransvar och kan bli skadeståndsskyldig för alla skador hunden orsakar på personer eller egendom. Den vanliga hundförsäkringen bör därför kompletteras med en ansvarsförsäkring. En sådan kan ingå i hemförsäkringen.

Ingen sällskapshund

En boskapsvaktande hund är ingen sällskapshund. Den ska växa upp med de djur den ska vakta och leva sitt liv bland dem. Fåren blir hundens flock och naturliga umgänge och omfattas därför av hundens omsorg och vaktinstinkt. Den ska inte vara mer intresserad av att vara med herden och dennes familj än med de djur den ska vakta.

Så arbetar hunden

En boskapsvaktande hund markerar sin närvaro både med sin blotta storlek och med urinmarkeringar. Dess funktion är att avskräcka rovdjur från att närma sig hundens ”revir” och skyddslingar. Det gäller inte bara de stora rovdjuren. Även rävar är ett hot mot nyfödda lamm på bete. Det händer att hunden angriper inkräktaren, ibland till och med dödar den. Motsatsen förekommer dessvärre också.

En bra boskapsvaktande hund är alert och självsäker. Den ska kunna agera självständigt och reagera instinktivt till skydd för flocken. Den undersöker och konfronterar inkräktare men är framför allt uppmärksam mot fåren, stannar hos dem mest hela tiden och skadar dem inte på något sätt.

Var passar hunden?

Det är kanske inte rimligt för en liten besättning att skaffa sig en boskapsvaktande hund. Rovdjursavvisande stängsel kan vara ett förstahandsval för dem. Om en hund arbetar innanför hägn utgör själva stängslet ett första försvar. Ett målmedvetet rovdjur kan dock hitta ett lämpligt ställe där det går att ta sig förbi stängslet, och då blir hund och får instängda utan möjlighet att fly fältet som en sista livräddande åtgärd.

Den svenska fårhållningen är ofta splittrad på många små betesmarker med djur i olika grupperingar – tack- och bagglamm för sig, flera betäckningsgrupper i olika fållor, osv. Alltför små besättningar eller beteshagar ger inte hunden tillräcklig sysselsättning. Den får tråkigt och kan börja söka sig ut. Men för större besättningar på vidsträckta marker i områden med hårt rovdjurstryck och där fåren strövar fritt, till exempel på skogsbeten och i fäboddrift, kan en vaktande boskapshund göra nytta.
I områden med risk för rovdjurattack kan fårbonden känna sig tvingad att nattetid flytta djuren till fållor närmare gården. Med en hund på plats med flocken slipper hen det arbetsmomentet. Dessutom kan beten tas i bruk där risken för rovdjursangrepp tidigare bedömts alltför stor.

Informera grannar och allmänhet

Allmänheten är ofta okunnig om hur en boskapsvaktande hund arbetar. Här har ägaren ett ansvar att informera, till exempel genom att sätta upp skyltar runt hagarna. I och med allemansrätten händer det att folk stövlar in i ett hundbevakat hägn, kanske med sällskapshunden i släptåg, vilket kan leda till onödiga konflikter.

En hund kommer att skälla, även på nätterna, vilket kan störa grannar. Den skäller inte bara om ett rovdjur är i faggorna utan också om den ser eller hör något obekant. Informera grannarna. Berätta lite om hur hunden arbetar och hur grannen med familj bör agera om de måste passera genom hagen, dvs att inte ta kontakt med hunden och aldrig klappa eller mata den.

En boskapsvaktande hund ska betrakta främmande människor med vaket ointresse. Här en maremma med skyddslingar. Foto: Linn Svensson, SLU Viltskadecenter.

Välj rätt hund

Alla individer av så kallade boskapsvaktande raser blir inte bra på sitt jobb. Genom att välja en valp från arbetande linjer ökar chanserna att få en bra hund. De traditionella boskapsvaktande raserna är stora och kraftfulla. I Sverige är maremman och pyrenéerhunden de vanligaste (se ruta ”Vaktande boskapshundar”).

En investering i tid och pengar

En valp kostar femsiffriga tal i inköp, plus foder och kostnader för veterinär och annan skötsel. Länsstyrelsen kan bevilja bidrag för att täcka delar av eller hela inköpskostnaden för en hund.
Som de flesta andra stora hundar mognar de boskapsvaktande raserna sent, både mentalt och fysiskt. Hunden kan trots god träning och vård inte klara av sitt jobb. Det dröjer alltså en tid innan man får en klar bild över hundens personlighet och lämplighet. Man får ta risken att ens investering i både tid och pengar kan ha varit förgäves.

Hanhund eller tik?

Studier i USA har inte visat någon skillnad i effektivitet mellan hanar och tikar. Vissa fördelar kan finnas med kastrering. Löpperioderna hos tiken kan ibland orsaka problem. Främmande hanhundar kan attraheras till tiken, vilket kan vara förödande om de utomstående hundarna kommer in i fårflocken.

Hur många hundar?

Erfarna hundar kan effektivt patrullera några hundra hektar med många får, medan yngre hundar oftast inte kan täcka lika stora områden. Rovdjursart och rovdjurstäthet påverkar också hur många hundar som behövs.

Skydd och en egen vrå

Boskapsvaktande raser är härdiga, men de ska alltid ha tillgång till en torr plats och skydd mot dåligt väder, gärna också en liten avdelning dit de kan dra sig tillbaka om de vill vara ifred. De föredrar dock oftast att sova ute i det fria där de har god uppsikt över flocken.

En stor ”utomhusarbetare” äter mycket och ska ha näringsrikt foder av god kvalitet.

Valpen

Räkna med att lägga ner mycket arbete på hunden under de första åren. Helst ska den introduceras i flocken redan från tre veckors ålder, men man bör inte köpa en valp äldre än tolv veckor. Därefter kan det vara svårt att prägla den på tamdjuren.

Man bör starta med endast en valp åt gången. Två valpar i samma ålder kan ty sig mer till varandra än till fåren, dessutom kan de lura varandra till okynne. När den första hunden mognat och lärt sig sin roll kan den vara till hjälp vid utbildningen av en andra valp.

Ett gott tips är att inte introducera valpen i fårflocken under lamningen. Tackorna är mer aggressiva mot hundar när de har nyfödda lamm och det kan skrämma valpen.

Snälla tamdjur

Snälla tamdjur som redan från början tolererar valpen är en god förutsättning för att den ska trivas. Konfrontationer med ”elaka” tackor kan få en valp att helt tappa intresset för sin nya familj.
Hunden bör ha nått en viss mental och fysisk mognad och vara minst sex månader gammal innan den får gå med djuren på bete. Den bör även vara fysiskt stor nog för att kunna försvara sig själv mot rovdjur.

Socialisering

Även om hunden ska leva med djuren och inte inne i bostadshuset behöver hunden lära sig grundläggande hundvett. Den behöver kunna komma på inkallning, viktigt när den exempelvis hoppat ur hagen eller det kommer främmande människor.

Relationen med herden

Trots att boskapsvaktare arbetar självständigt har fårbonden en viktig roll i hundens liv genom den dagliga kontakten och skötseln. Om hunden motsätter sig att bli hanterad bör man fundera på vilka brister relationen har snarare än att kanske bryskt tillrättavisa hunden. Den ska ha en förtroendefull relation till sin ägare, men det är viktigt att herden står i rang över hunden, annars kommer det att bli problem. Det är viktigt att skapa vanor: vad får hunden göra och vad är förbjudet.

Ska acceptera fler skötare

Ägaren bör tidigt i valpens liv se till att den lär känna och accepterar även andra än bonden själv som skötare. Det kan vara familjemedlemmar, utflugna barn som inte dagligdags umgås i kärnfamiljen eller en granne som engageras när fårbonden själv inte är på plats. Utan back-up riskerar bonden att bli för evigt utan semester. Det finns rapporter om hundar som man tvingats göra sig av med på grund av att de blivit alltför knutna till endast en person.

Ha beredskap för problemlösning

Problem som kan uppstå är att hunden ofredar tamdjuren, vanligtvis genom lek, jagar dem eller biter dem. Låt då hunden gå i en annan fålla tillsammans med tackor som inte godtar det beteendet, utan i stället buffar tillbaka.

Hunden får inte heller jaga vilt, störa tackorna under lamningen eller visa aggressivitet mot främmande människor. Från det att hunden är liten bör man låta den vänja sig vid att det kommer och går folk både i fårhuset och i hagarna. Hunden ska vaksamt ignorera främmande, eller varna om dessa har onda avsikter.

Sammanfattat

På plussidan:

• Färre rovdjursdödade djur.
• Fårägarens oro för angrepp lättar.
• Minskad arbetsinsats om man tidigare behövt flytta fåren till fållor nattetid.
• Hagar som tidigare inte utnyttjats på grund av angreppsrisk kan frigöras.

På minussidan:

• En boskapsvaktande hund är ingen garanti mot angrepp.
• En hund är ingen lösning för alla, snarast för några få.
• En hund är en stor investering i både tid och pengar. Även med de bästa förutsättningar kan hunden visa sig inte hålla måttet.
• Driftskostnaderna blir ganska höga. Stora hundar äter mycket foder och försäkring kostar.
• Fårbonden kan bli ”livegen” på gården om hunden inte accepterar fler än en skötare.

Sinnesro för bonden

För många fårbönder är den ekonomiska förlusten att förlora djur i en rovdjursattack inte det värsta, även om den kan vara nog så kännbar. Att komma ut i hagen och finna döda och skadade djur är traumatiskt. En blandning av sorg, ilska och maktlöshet kan få farmaren att ge upp. Om en boskapsvaktande hund kan bidra till att bespara fårägaren mycket stress och oro för sina djur kan enbart det vara skäl nog att investera i en fyrbent väktare.

Korta fakta om vaktande boskapshundar

Maremman, maremmano abruzzese, härstammar från Italien, där den under århundraden använts som väktare av egendom och boskap. Länge betraktades pastore maremmano från Maremma i Toscana och pastore abruzzese från Abruzzo som två separata raser, men varianterna är nu sammanslagna. I mitten av 1970-talet importerades de första hundarna till Sverige från Storbritannien.
Maremman är helt vit, men smärre skuggningar i elfenben, svagt orange eller citron tillåts. Pälsen på kroppen är upp till 8 cm lång med tjock underull vintertid. Mankhöjden ligger mellan 60 och 73 cm, vikten 30–45 kg.
Specialklubbar: Maremmano abruzzesesällskapet, Svenska molosser- och herdehundsklubben

Pyrenéerhunden är tyngre och större än maremman. Rasen, också den med gamla anor, härstammar från Pyrenéerna i Frankrike.
Rasklubben, Club du Chiens Pyrénées, bildades 1907, standarden antogs 1923 av den franska kennelklubben. Till Sverige kom rasen på 1950-talet.
Färgen ska vara vit eller vit med fläckar i lusa nyanser av grått. Pälsen har tjock underull med ganska långa täckhår. Mankhöjden är ca 65–80 cm.
Specialklubb: Pyrenéersällskapet

Bland övriga vaktande boskapshundar som avlats fram i Europa finns ungersk kuvasz, anatolisk herdehund och kangal (Turkiet), shar planinetz (forna Jugoslavien) och cão da serra estrela (Portugal).

Det är svårt att få tag på oberoende och neutral information om de olika hundraserna, hur de fungerar och vad man kan förvänta sig. De har olika arbetssätt och kynne och passar under olika förutsättningar. De ställer också olika krav på sin förare. Det är viktigt att man skaffar sig relevant information om de olika raserna innan man köper en valp. Det är också viktigt att man kontrollerar att valpen har föräldrar som har dokumenterade egenskaper som boskapsvaktare.

Svenska Fåravelsförbundet anser…

…att boskapsvaktande hundar kan vara ett bra skydd mot rovdjur på ett mindre antal svenska fårgårdar, under förutsättning att:

• arronderingen på gården innebär att betesmarkerna ligger samlade och inte är utspridda på flera platser.
• driftsförhållandena på gården innebär att man inte gruppindelar djuren i någon större omfattning under betessäsongen.
• samt att fårägarens hundintresse och hundkompetens är på en tillräckligt hög nivå för att kunna sköta denna komplicerade form av boskapsskydd på ett bra sätt.

Men….

• Svenska Fåravelsförbundet anser inte att boskapsvaktande hundar är en generell lösning för ett bibehållet eller ökat antal vargar i Sverige.