15 jan 2021

Årsstatistik Elitlamm Avel

Elitlamms årsstatistik finns här.

Elitlamm, Svenska Fåravelsförbundet
30 maj 2019

Fårraser och rasföreningar i Sverige

Artikel

Svenska Fåravelsförbundets hemsida
31 maj 2017

Genetic diversity of domestic sheep – Examples from Swedish and French populations

Tamfår föds upp för kött-, mjölk- och ullfiberproduktion och finns över hela världen i många typer av miljöer. Får har visat sig vara genetiskt variabla men denna genetiska mångfald har inte beskrivits fullständigt. Det finns fortfarande många fårpopulationer som ännu inte har studerats. Syftet med denna avhandling var att studera genetisk mångfald i svenska och franska fårraser med hjälp av genetiska markörer med hög densitet. Via Epsilon

Rochus, Christina Marie
Department of Animal Breeding and Genetics, Swedish University of Agricultural Sciences
16 jan 2010

Allmogefår

alt Åsenbagge
Allmogefår är ett samlingsnamn för lantraserna Dala-Pälsfår, Roslagsfår och de som tidigare kallades Skogsfår.
Numera delas skogsfåren upp beroende på ursprung, i raserna: Gestrikefår, Helsingefår, Svärdsjöfår, Värmlandsfår och Åsenfår. Detta beslut har styrelsen i Föreningen Svenska Allmogefår fattat, då det genom efterforskning och kartläggning av de olika grupperna framkommit att de är alla unika och har hållits mycket lokalt i slutna besättningar och att de skiljer sig både vad beträffar ulltyp, färg och exteriör.
alt Klövsjöfår (Bild: Johan Widing)
Under senare delen av 1800-talet började antalet inhemska får att minska. Istället för de små, härdiga och allsidiga får, som hållit landsbygdens folk med ull, skinn och kött, importerades får med ull som passade moderna spinnmaskiner och får med hög köttproduktion, både vad beträffar vikt och avkastning i livdjur. De ursprungliga svenska fåren var behornade, men hornen kom delvis att avlas bort under inflytande av Hushållningssällskapen.
alt Åsenlamm. (Bild: Maria Ericsson)
Bilder & Text: Föreningen Svenska Allmogefår
Antal allmogefår i Elitlamm år 2014 Dala pälsfår: 117 tackor, 1,51 lamm/tacka (177 lamm) Fjällnäsfår: 9 tackor, 1,11 lamm/tacka (10 lamm) Gestrikefår: 168 tackor, 1,89 lamm/tacka (318 lamm) Helsingefår: 345 tackor, 1,85 lamm/tacka (640 lamm) Klövsjöfår: 294 tackor, 2,01 lamm/tacka (591 lamm) Roslagsfår: 347 tackor, 1,34 lamm/tacka (468 lamm) Svärdsjöfår: 121 tackor, 1,76 lamm/tacka (214 lamm) Tabackafår: 18 tackor, 1,11 lamm/tacka (20 lamm) Värmlandsfår: 1417 tackor, 1,77 lamm/tacka (2514 lamm) Åsenfår: 503 tackor, 1,64 lamm/tacka (827 lamm)

15 jan 2010

Dorper

Den sydafrikanska köttrasen Dorper är ett medelstort vitt får med svart huvud och hals (Dorper) eller ett helvitt får (Vit Dorper). De är sedan 1950-talet två skilda raser som inte får korsas i renrasig avel. Tackor väger 70-85kg och baggar 90-105kg. Dorpern skapades runt 1930-talet genom korsning av Dorset Horn-baggar och tackor av rasen Blackheaded Persian. Rasföreningen i Sydafrika bildades 1950. Dorpern har avlats för klimatmässigt hårda förhållanden i Sydafrika, och den klarar både hetta och extrem kyla. Den är inte kräsen vad gäller betesval och klarar sig bra även på magra marker. Dorperfår ömsar sin ull spontant och behöver alltså inte klippas. Dorperns kött är mört, milt och marmorerat. Rasen används ofta i korsningsprogram i produktionsbesättningar. Tackan blir tidigt könsmogen, brunstar utanför "normal" säsong och kan under en tvåårsperiod producera tre kullar med i snitt 1,7 lamm per tacka. Förlossningsproblem är ovanliga eftersom Dorpern föder ett relativt litet lamm. Lammen föds livskraftiga och växer snabbt. I Sydafrika finns idag ca 10 miljoner Dorperfår. Rasen introducerades i Sverige via embryotransfer av Ina Eriksson, Boda farm. De första lammen föddes 2010. År 2014 var 40 dorpertackor och 5 vita dorpertackor med i Elitlamm Avel och de födde 1,5 repektive 1 lamm per tacka (60 repektive 5 lamm). Källor: Svenska Dorperföreningen, Dorper Sheep Breeders Society of South Africa, Wikipedia, Boda Farms hemsida, Elitlamm

15 dec 2009

Dorset

alt Dorset är en gammal engelsk fårras. I början hade man Dorset Horn som finns registrerad i stambok sedan 1892. Rasen fick snabbt gott rykte om sig i världen och australiensarna fick upp ögonen för Dorset Horn och korsade in dem i sina raser. Med deras vidsträckta betesmarker och extensiva skötsel så var det lämpligt att avla bort hornen på djuren och så kom Polled Dorset till. I mitten på 1950-talet importerade den framsynte brittiske Dorset-uppfödaren "Bunny" Lenthall två stycken Polled Dorsetbaggar till England från Australien för att se hur de var. Man blev imponerad av dem och idag är Polled Dorset överlägset vanligast. Importer av dorsetdjur till Sverige gjorts av rasen från framförallt Danmark och från Nya Zeeland. Dorset har egenskapen att kunna komma i brunst året runt. Rasen är ovärderlig för producenter som producerar slaktlamm året runt. Tackor har t ex. fåtts att lamma 3 gånger på 2 år. Tackan har en extremt hög mjölkavkastningen i början av laktationen. Dorsettackor är därför lämpliga för att producera lamm, som slaktas vid 10-12 v. med slaktvikter på 15- 24 kg. Dorset är ett köttfyllt får, med en välutvecklad ryggmuskulatur, låg fettansättning och slaktkroppen klassar sig bra. Dorsetbaggar korsas ofta med finull vilket ger en utmärkt modertacka, hon ärver samma egenskaper d v s kan fås att lamma året runt. Korsningstackan betäcks med tung köttbagge, t ex texel eller suffok. Avkomman, 3-raskorsningslammen har en snabb tillväxt, god klassning och är lämpliga i vårlamm- och intensiv slaktlammsuppfödning. Rasen har vit, medelgrov ull, vitt huvud och skär nos. Den räknas till gruppen tyngre köttfår. År 2014 var 424 Dorsettackor med i Elitlamm Avel och de födde 1,84 lamm per tacka (782 lamm). Källor: Dorset Horn and Poll Dorset Sheep Breeder's Association och Elitlamm

15 dec 2009

Finullsfår

Rasförening: Föreningen Svenska Finullsfår Finullsfåret har sitt ursprung i det nordeuropeiska, kortsvansade lantrasfåret. Finullsfåren finns i hela landet men har sin största utbredning i södra och mellersta Sverige. Rasen kännetecknas av hög fruktsamhet, goda modersegenskaper, hög mjölkproduktion och en mjuk glansig och silkig samt finfibrig och finkrusig ull i de tre färgvarianterna vitt, svart och brunt. Finullsfåren har ullfritt huvud och ullfria ben. Svansens nedre del är ullfri. Vuxenvikten för tackor är 50-70 kg och för baggar 80-100 kg. Finullsfåret har sitt ursprung i det nordeuropeiska, kortsvansade lantrasfåret. Finullsfåren finns i hela landet men har sin största utbredning i södra och mellersta Sverige. Det nordiska kortsvansade lantrasfåret var fram till början av 1500-talet den enda förekommande rasen i Sverige. Lantrasfårens grövre ull med både bottenull och täckhår passade alldeles utmärkt till allmogens behov av grövre, slitstarkare textiler, men inte till de tunnare tyger, som de högre stånden önskade. För att slippa importera kläde ansåg vår dåvarande ”landsfader” Gustav Vasa, att vi själva skulle producera råvaran och beordrade import av ”rumpefår”, vilka skulle ersätta de svenska fåren på kungsgårdarna. Importen fortsatte på 1600-talet, främst från Tyskland. Problemet med att hålla de utländska raserna rena var att betesmarkerna ännu inte var skiftade, utan fåren gick på sambete. De svenska bönderna ålades därför att utrota de ”skadliga” lantrasfåren. På 1700-talet importerades får i större mängd främst från England och Spanien. Detta för att kunna starta manufakturverk med inriktning på ullvaror. År 1741 fanns cirka 30.000 ”goda” får och år 1755 cirka 61.000. De från Spanien införda merinofåren kan ha varit en orsak till att några stammar med tätare bottenull uppstod i Sverige och Finland, som vid den tiden var ett svenskt län. Vid mitten av 1800-talet hade industrialiseringen gått framåt och spinnmaskiner importerats. Dessa kunde inte spinna lantrasfårens ull, utan engelska, finulliga raser importerades. I takt med stigande levnadsstandard efterfrågades tunnare tyger och lantrasfåren minskade kraftigt i antal. Efter första världskriget märkte textil-kunnigt folk att det garn, som då producerades, inte gav samma utseende på textila hantverk, som äldre textiler från museernas samlingar hade. Då inriktades avelsarbetet på att rädda den gamla lantrasen och ”Klubben för svenska lantrasfåret” bildades 1922. Bland de drivande krafterna fanns Mary och Lennart Wålstedt, vilka startade det spinneri, som fortfarande innehas av familjen Wålstedt i Dala Floda. I avelsarbetet med lantrasen märkte man att det inom rasen fanns olika arvsanlag, som kunde ge olika ulltyper. På 1930-talet fick de olika ulltyperna namnen ryaull, pälsull (ändrades senare till att beteckna pälsfårets ull, varvid övriga fårs ull av denna typ benämndes gobelängull) och FINULL. För att få nytt blod till finullsfåren har lantrasfår sedan 1930-talet då och då importerats från Finland. Därav har troligen antagandet kommit att finullsfåren skulle vara en finsk ras. Dock skiljer sig de svenska finullsfåren från de finska i ullkvalité.

15 dec 2009

Gotlandsfår

alt

Gotlandsfåret har sitt ursprung i det gotländska utegångsfåret. Genom urval för storlek och pälskvalitet har gotlandsfåret utvecklats till en effektiv ras för produktion av kött och pälsskinn.

Genom sin rörlighet och goda förmåga att utnyttja varierande betesmarker är gotllandsfåren mycket lämpliga för nordisk landskapsvård. Från Gotland, där de utgör den dominerande rasen, har de spridits över hela fastlandet.

De vuxna djuren är grå med svarta huvuden och ben. Vita tecken förekommer ibland på huvud  och ben. (Stora vita tecken är ej önskvärda.) Huvud och ben är ullfria. Svansen är kort med ullfri spets. Benstommen är gracil och huvudet finskuret. Såväl baggar som tackor saknar horn. Tackorna väger oftast 60-70 kg och baggarna 80-100 kg men stora variationer förekommer.

Temperamentet är livligt utan att fåren för den skull är skygga och de är lätta att få tama. Vid betesgång är gotlandsfåren ofta mer utspridda  i terrängen än får av andra raser. De har dock en utpräglad flockinstinkt och fungerar utmärkt tillsammans med vallhundar.

Gotlandsfåren har en starkt årstidsbunden brunst och lammen föds på våren. Tackorna har lätt att lamma, har goda modersegenskaper och god fruktsamhet. Från två års ålder föder tackorna i regel två lamm. Trillingfödslar är inte ovanliga.

Lammen föds svarta men under sommaren ljusnar de och blir grå i olika nyanser. Till rasens absoluta särdrag hör den lockiga och glansiga ullen. På lammen är den fullt utvecklad vid 4-5 månaders ålder och kan då ge ett vackert och användbart skinn.

För att lammskinnen ska bli så attraktiva som möjligt eftersträvas bland annat:

  • En ren och klar färgnyans, ljusgrå till mörkgrå, jämnt utbredd över skinnet.
  • Jämn lock över hela skinnet, ca 10-15 mm stor och med en tredimensionell karaktär.
  • Ett glansigt och silkigt pälshår
Skinnen bereds med olika hårlängder och används främst för konfektion och hantverk. För att lammen ska bli slaktmogna under hösten kompletteras betet ofta med vallåterväxt eller annat tillskottsfoder under senare delen av uppfödningstiden. Köttet från gotlandslammen håller hög kvalitet. Det är mört och smakligt och brukar hävda sig väl i smaktester med kött från olika fårraser. Goda modersegenskaper, hög fruktsamhet och lågt underhållsbehov uppskattas i korsningsprogram med gotlandsfår som moderras. De bästa tackorna bör dock användas för fortsatt avel inom rasen. Tackor med sämre pälsegenskaper kan däremot vara lämpliga för korsning med baggar av utpräglad köttras.

Avelsmål

Gotlandsfåret ska vara väl anpassat till marginella betesmarker, exempelvis ogödslade ängs- och hagmarker. De vuxna djuren ska ha god förmåga att utnyttja såväl gräs och örter som buskar och löv och därmed bidra till en god naturvård och öppna landskap.

Lammen kräver dock bättre bete, exempelvis vallåterväxt, under de sista månaderna för att hinna bli slaktmogna under den tid på hösten då pälsskinnet är som bäst.

Gotlandsfåren ska ha en kroppsbyggnad som gynnar god rörlighet  och betning även i svårtillgängliga marker. Tackorna ska ha lätta lamningar och ska ta väl hand om sina lamm. Målsättningen är att varje tacka från två års ålder föder upp två lamm per år.

Såväl tackornas fruktsamhet som deras vuxenvikt måste anpassas till deras produktionsmiljö. Vuxenvikten bör begränsas till 60-70 kg. Tackorna ska vara effektiva foderomvandlare i olika miljöer. Ett mått på tackornas effektivitet är att beräkna producerad lammvikt per kilo tacka.

Lammens slaktvikt bör motsvara marknadens krav på lammkroppar på 16-20 kg. Målsättningen är att slaktkroppen på EUROP-skalan uppnår R- till R+ vid en fettansättning mellan 04-08. Lammens slaktmognad ska sammanfalla med den tid då pälsskinnet är som bäst.

Gotlandslammens unika pälsegenskaper ska bevaras och utvecklas.

Det innebär:

  • Ett skinn med lätt och smidigt läder, lämpligt för konfektion. Det beredda skinnets vikt per ytenhet bör inte överstiga 9 g/dm2.
  • Ett silkigt och glansigt pälshår. Alla fibrer bör vara så enhetliga som möjligt och grovleken bör vara 35-45 my.
  • En mjukt rundad lock med tredimensionell karaktär, medelstor till stor (10-15 mm), fast och spänstig, jämnt utbredd över skinnet. Mönsterbildning och breda staplar är fördelaktigt.
  • En ren och klar färgnyans, ljusgrå till mörkgrå, jämnt utbredd över skinnet.
  • En pälsmassa som täcker huden väl utan att skinnet blir för tungt.
Rasföreningen Gotlandsfårs fårkontrollgrupp april 1999 År 2014 var 18065 Gotlandsfårstackor med i Elitlamm Avel och de födde 1,86 lamm per tacka (33672 lamm).

Källor: www.silverlock.se och Elitlamm

5 dec 2009

Leicester

alt På Dishley Grange farm i Leicestershire, England kan besökare fortfarande se spåren efter de innovativa lantbrukstekniker som Robert Bakewell använde sig av på 1700-talet. Han insåg att han kunde påverka sina djur genom noggrann selektion och avel och gjorde stora framsteg med grisar, hästar och boskap. Men den största triumfen var hans Leicester Longwool. Dessa har haft en stor roll i utvecklandet av många moderna välbekanta raser i England. Leicestern är ett snabbväxande stort får med lång riklig glansig lockig vit ull. Det är en härdig ras som kan producera bra även på lite sämre beten. Enstaka djur importerades genom Jonas Alströmer, en stor ivrare av fårskötsel, till Sverige redan på 1760-talet. Tackorna kan producera snabbväxande lamm med god köttansättning och dessutom med ett unikt vitt lockigt pälsskinn och en lång, glansig gobelängull. De är goda mödrar med bra mjölkproduktion som föder upp ca 1,5 lamm per tacka. Leicester är ett livligt köttfår men med god hanterbarhet. Rasen präglas av god hälsa och tackorna lammar lätt. Kroppsbyggnaden är kraftig. Huvudet ganska smalt, trekantigt oftast vitt med pigmenterade öron. Leicester har pannlugg och ofta ull långt ned på benen. Ullen är riklig och av päls- eller gobelängtyp. Leicesterlamm med önskvärda pälsegenskaper har ett starkt pälshår, god stapelbildning, medellock eller stor lock, god silkighet och hög glansighet. År 2014 var 968 Leicestertackor med i Elitlamm Avel och de födde 1,78 lamm per tacka (1624 lamm). Källor: Svenska Leicesterfårföreningens hemsida och Elitlamm

10 jan 2009

Gutefår

alt Gutefåret är ett gammalt svenskt lantrasfår som har de nordeuropeiska kortsvansade fårens särdrag och det härstammar från de Gotländska utegångsfåren. I början av 1900-talet inriktades aveln inom det Gotländska utegångsfåret på att ta fram ett djur utan horn och med jämn grå ull. Resultatet av det avelsarbetet blev det som numera heter Gotlandsfår. Ungefär samtidigt började några personer samla in enstaka behornade utegångsfår och dessa djur fick bilda basen till det vi idag känner som Gutefår. Namnet Gutefår fick de först 1974 då man drog ihop det längre namnet Gotländska Utegångsfår och samtidigt fick en dubbel anspelning på att de är hemmahörande på Gotland - Gutar. Gutefåret har många primitiva drag t ex manhår och dödhår och rasen kännetecknas av att både baggar och tackor har två välutvecklade horn. Pälsen består av täckhår och bottenull med riklig förekomst av manhår och dödhår. Täckhår, manhår och dödhår är alla ombildade stickelhår. På huvudet och nedre delen av benen finns korta, raka stickelhår. På huvudet förekommer sällan lång, lockig ull. Hos baggarna finns i regel en kraftig krage av manhår, som oftast är svarta. Under halsen bildar denna man eller krage ett skägg i varierande färg. Hos tackorna är manen mindre utvecklad. Ullens färg varierar över hela gråskalan med oftast vitgrå bottenfärg. Helt svarta och nästan helt vita får förekommer. "Köttrasvit" färg förekommer dock inte på renrasiga gutefår, inte heller moritfärgade. Det finns ingen regelrätt rasstandard för Gutefåret eftersom rasen delvis kännetecknas av mångfald men du kan läsa en utförlig rasbeskrivning här. År 2014 var 2229 Gutetackor med i Elitlamm Avel och de födde 1,48 lamm per tacka (3309 lamm). Källor: Får av Erik Sjödin, Föreningen Gutefåret, GutefårAkademin och Elitlamm

6 jan 2009

Ostfriesiska Mjölkfår

alt Ostfriesiska mjölkfåret tillhör en familj av raser som har sitt ursprung på de friesiska öarna i Nordsjön utanför Nederländerna, Tyskland och Danmark. Det anses, tillsammans med det israeliska fåret Awassi, vara det mest högavkastande mölkfåret i världen och importerades till Sverige från Schweiz. Enligt tysk litteratur är rasen känd sedan 1600-talet bl a på grund av sin höga fruktsamhet. Det ostfrisiska mjölkfåret har ett långsmalt vitt huvud utan vare sig horn och eller ull och stora, tunna något hängande öron. Utmärkande för rasen är den långa, ullfria svansen. alt Mjölkfåret avkastar förutom sin höga mjölkproduktion, ett bra kött, ull- och skinn. Medelavkastningen i mjölk är 600 liter med 5,5%-fett under en mjölkningsperiod på 200-300 dagar. Även avkastning över 1000 liter med 6 % fett är möjligt (enl. tysk källa). Bredsjö mjölkfår AB i Bergslagen, Oviken ost i Jämtland och Häftings på Gotland är några välkända mjölkfårbesättningar. Fåren är oftast vita, men svart-bruna varianter förekommer. Ullfibern mäter ca 35-37 my, har en stapellängd på ca 12-16 cm och ett får kan ge 4-5 kg ull i en fäll. Ullen är mycket bra att göra mattor av. alt De är lugna och tama och lammen har god tillväxtförmåga. Då de inte lägger på sig fett i någon större utsträckning så måste de ha god tillgång på bra foder. Ostfriesiska mjölkfårsbaggar med köttiga ryggar och kroppar används i korsning med finull och tyngre köttraser. År 2014 var 82 Ostfriesiska mjölkfårstackor med i Elitlamm Avel och de födde 2,05 lamm per tacka (168 lamm). Källor: Får av Erik Sjödin, Fårskötsel, Wikipedia och Elitlamm  

2 dec 2008

Rya

Ryafåret har sitt ursprung i de svenska och norska lantrasfåren. Rasen framavlades med en lång, vågig och glansig ryaull som mål. Ryafåren har sin starkaste förankring i Dalarna, Västerbotten och i västra Sverige. Totalt finns det för närvarande omkring 2000 ryatackor registrerade i Sverige.

Historia Axel Nilsson kom från ett lantbrukshem och var övertygad om att ullen i gamla svenska ryor hörde till en lantras, som syntes ha dött ut. Han reste land och rike kring i början av 1900-talet för Nordiska Museets räkning och passade då på att söka efter ryafåret. Med Emma Zorns hjälp fick han napp och fann några små besättningar i Skattungbyn och på Sollerön i Dalarna. Det är ättlingar till dessa, som utgör basen för nutida bevaringsarbete.

Ett ödesår - 1915 Axel Nilsson tog sig till Dalarna med göteborgsläkaren Carl Mannheimer och hans hustru Maja. De var bl.a. intresserade av konst, konsthantverk, textilhistoria och svensk bondekultur.

I Dalarna mötte de ryafåren och Axel Nilsson valde för deras räkning ut tretton tackor, som placerades på mannerheimska gården Tjöstelsröd i Ljungskile. Bevarandearbetet hade börjat och följdes sedan upp av makarna Wålstedt på 1920-talet.

Maja Mannerheimers engagemang för ryafåret tog sig många uttryck och hon fick flera göteborgsfamiljer med sig. När Emma Jacobsson, hustru till dåvarande landshövdingen, för att finna nödhjälpsarbete åt bohuslänska kvinnor tog initiativ till Bohus Stickning, var tillgången till ullen på Tjöstelsröd en förutsättning. Fåren fanns kvar på ön Oxholmarna i Ljungskile i över sextio år, nu är avkommorna spridda över hela landet. Anna-Lisa Lunn f. Mannerheimer blev en av landets främsta formgivare för ryor och stickmönster. Kullornas fåfänga räddade rasen Vid industrialismens genombrott hade ryafåret svårt att stå sig i konkurrensen med andra ullproducerande raser. Eftersom ryafåret är ganska småväxt och smäckert till sin karaktär gav det inte mycket kött. Endast kullorna trängtade efter den lockiga och glansiga lammullen för att smycka sina dräkter. Det blev ryarasens räddning. Idag uppskattas åter ryaullens unika egenskaper. Fortfarande är inte efterfrågan tillräckligt omfattande för att ge lönsamhet men fårets personliga egenskaper som lättskötta, vänliga och jämförelsevis okomplicerade att föda upp appellerar till uppfödarna och ullens egenskaper börjar bli mer erkända och eftertraktade. Ryafåret räddas än en gång - Ryaklubben bildas Ryaklubben bildades 1978 efter ett stormöte i Dalarna. Från början kändes det angeläget att arbeta med ull och ullpriser men snart stod det klart att en förening för ryafåret även har andra uppgifter att fylla. Klubbens främsta syfte är att bevara ryafåret som ren ras. Ryan är en av landets utrotningshotade raser. Den renrasiga vita ryan är idag relativt väl konsoliderad och de svarta djuren ökar i antal. Ryafåren som ras Ryafåret härstammar från de svenska, norska och ryska lantrasfåren. Det är ett medelstort får med relativt korta ben. Den långa ullen bildar knäbyxor kring de ullfria benen, svansen är kort (ca 15 cm) och ullfri, liksom ansiktets panna, hjässa och kinder. Ullen ska vara lång, stark och ha hög glans. Lätta lamningar, hög fruktsamhet och förmåga att söka föda i oländig terräng är andra rastypiska egenskaper. Ryafåret har ett vänligt uttryck i sitt pärlemorskimrande ansikte och stora vackra ögon. Typbeskrivning för ryafår Färgen hos enskilda ryafår skall vara • vit utan andra färginslag • svart utan andra färginslag, eller • grå i olika nyanser utan röda toppar De yttre karaktärsdragen skall i övrigt kännetecknas av • en fyrkantig silhuett • relativt korta ullfria ben, ullfri trekantig svans med en maximal längd på 18 cm • en ullfri panna • korta, lågt och brett ansatta öron, samt • en lätt böjd nosrygg År 2014 var 724 Ryatackor med i Elitlamm Avel och de födde 2,09 lamm per tacka (1513 lamm). Källor: Föreningen Ryafåret, Plan för avel med Ryafår och Elitlamm  

1 dec 2008

Suffolk

alt Rasen Suffolk har utvecklats genom korsning mellan Norfolk Horn tackor och Southdown baggar. Avkommorna kallades Southdown Norfolks eller mera lokalt, för "Black faces". De första anteckningarna om dem är från 1797 när författaren Arthur Young i sin skrift om "lantbruk i grevskapet Suffok" konstaterar följande: "Dessa borde kallas Suffolk-rasen; köttet har fantastiska egenskaper i sin textur, smak, kvatitet och färgen på skyn". alt Första gången de bedömdes offentligt var på the Suffolk Show 1859 och den äldsta avelsbesättningen, E.P. & H. Frost of West Wratting, etablerades år 1810. Rasen spred sig snabbt - först till Irland och Skottland, sedan vidare över hela världen. Suffolk har utvecklats under åren för att möta konsumenternas önskemål och är idag en av de vanligaste faderraserna till slaktlamm.

Rasbeskrivning

Ett harmoniskt och stort får, tackor väger mellan 80 - 100 kg. Baggen mellan 120 - 140 kg. Mankhöjd tackor 65-75 cm och baggar 75-85 cm. Rygglängden på tackor 85-95 cm och baggar 95-100 cm. Ullen är beige med finhet på 54-58 micron och en stapellängd på 8-10 cm. Ullfria partier är blanksvarta. Huvud och ben är ullfria. Huvudet är smalt och har en vacker resning. Svansen är lång, ner till hasorna och ullbeklädd. Näsryggen är lätt konvex, öronen är stora, hängande med svag böjd i spetsen. alt Djuret bör:
  • Ha ett lugnt men levande temperament
  • Ha utpräglad flockinstinkt
  • Kunna brunsta i perioden juli till januari
Lammet bör:
  • Ha en slaktkropp, i intervallet 20-28 kg.
  • Bli klassat minimum U efter EUROP skalan med fettansättning max 3.
  • Vara könsmoget när det väger hälften som ett vuxet djur eller vara max 8 månader.
År 2014 var 1018 Suffolktackor med i Elitlamm Avel och de födde 1,71 lamm per tacka (1741 lamm). Källor: Bohuslamm (även bilder) och Elitlamm Se även Svenska Suffolkföreningen

1 dec 2008

Texel

alt Texel skapades i slutet av 1800-talet på ön Texel vid den holländska kusten. Man använde sig av holländska och brittiska raser för att skapa en ras med ypperliga köttegenskaper. Texel har sedan spridits över hela världen och till Sverige kom den på 1960-talet via Danmark. I dag finns det ca 3 000 tackor spridda över hela landet. Texel har hög tillväxt och ger bra slaktkroppar. Tack vare sina goda köttegenskaper och höga tillväxt utnyttjas den i korsningar med inhemska lantraser i många länder och är den mest populära faderrasen i Europa. Texellamm växer bra på bete. Djuren klarar sig bra på magra beten, men ju bättre foder desto bättre resultat. Det unika med Texel är att det höga köttinnehållet är kombinerat med lagom fettinnehåll. Fettet är därtill jämnt fördelat över kroppen, något som är extra fördelaktigt för slaktlamms-producenter som vill undvika fettavdrag i slakten. Texelköttet är välmarmorerat och har en mild smak, som faller de flesta i smaken. Kött från texelkorsningar brukar vinna smaktester i Storbritannien. Det är naturligt att använda Texel i treraskorsningar, där tackorna är korsningar av t.ex. finull/rya/päls och dorset/suffolk. På så vis får man många lamm året om med mycket kött och bra tillväxt. Texel är en lugn och lätthanterlig ras som är lätt att stängsla in på beten. Texel har vit ull, svart nos och svarta klövar, saknar horn och är ullfri på ben och huvud. Vuxna tackor väger 75–95 kg och baggar 110–130 kg. Varje tacka får i genomsnitt 1,5 lamm och Svensk Texelförenings mål är 1,8 lamm/tacka. Vissa texelbesättningar snittar redan uppåt 2,0 lamm/tacka. Lamningarna är i regel okomplicerade tack vare avelsinriktningen de senaste årtiondena. Djur med en eller flera svarta fläckar som i storlek överskrider en svensk femkrona godkänds inte i aveln. Ullen är klassad som medium (46´s-56´s) med en längd på 8-15 cm och väger i medeltal 3.5-5.5 kg. År 2014 var 1961 Texeltackor med i Elitlamm Avel och de födde 1,57 lamm per tacka (3079 lamm). Källor: Svensk Texelförening och Elitlamm

14 jun 2008

Lantraser i genbank

Broschyr via Jordbruksverket

Tove Ekman
Jordbruksverket