Omfattande åtgärder krävs för att rädda floran på havsstrandängar

Havsstrandängar är viktiga platser för unika djur och växter samt för friluftslivet. En ny studie visar att igenväxning kan ha allvarligare effekter än tidigare förväntat då många specialiserade växtarter som bara finns på havsstrandängar är starkt trängda.

Havsstrandängar hålls öppna genom bete eller slåtter och om det upphör tar hög vass över på bara ett par år och tränger undan de värdefulla djuren och växterna. Idag finns det bara en bråkdel betad strandäng kvar i Sverige. En ny studie av forskare vid Stockholms universitet, publicerad i Journal of Vegetation Science, visar att igenväxning kan ha allvarligare effekter än tidigare förväntat då många specialiserade växtarter som bara finns på havsstrandängar är starkt trängda. Utan lokala och regionala skötselåtgärder med omfattande betesdrift riskerar många unika växtarter att minska och dö ut när havsstrandängarna växter igen, med negativ påverkan på djurlivet.

Traditionellt sett har bete och slåtter bedrivits på mycket stora ytor längs med Östersjökusten då det var en viktig näringskälla. Betesdjuren och slåttern bidrog tillsammans med landhöjningen till mängder av öppna och artrika havsstrandängar. Idag är de välskötta havsstrandängarna både färre och mindre, vilket har haft en mycket negativ påverkan på den biologiska mångfalden. I vissa områden är havsstrandängar så pass få och isolerade att arter som växer på dem själva blir isolerade och riskerar att dö ut.

– Det är viktigt att växter kan sprida sig i landskapet för att de ska kunna överleva på lång sikt. Om växter är isolerade från varandra kommer de eventuellt att dö ut. Det är därför viktigt att utforma skötselplaner som försöker minska isoleringen och som möjliggör arters spridning mellan olika havsstrandängar, säger Lukas Rimondini, doktorand vid Institutionen för naturgeografi, Stockholms universitet.

Läs mer i Stockholms universitets pressmeddelande.

Foto Anna Törnfelt