Det var en gång …

… en tid då vi på landsbygden hade en samhällsservice som var bättre än i stan – lantbrevbärningen. Historiskt var det brevbäraren som var länken till yttervärlden. Tidningen och Amerikabreven visade att världen var större än hemsocknen.

Krönikör och fotograf är Einar de Wit. Bilden är från ”den gamla goda tiden”, då postbilen var gul.

För inte så väldigt länge sedan var brevbäraren fortfarande viktig. Om man hängde en liten plastflärp på brevlådan så svängde postbilen fram på gårdsplanen och tutade, och man kunde få hjälp med diverse göromål som att betala räkningar och ta ut kontanter.

I dagens individualistiska samhälle sköter vi det mesta själva via en skärm. Problemet är bara det att vi fortfarande någon gång ibland skulle ha väldigt god nytta av en brevbärare.

Missförstå mig inte nu, jag är fullt medveten om att Postnord måste anpassa sin verksamhet efter verkligheten. Om vi inte skickar några brev har brevbäraren inget jobb. Men varannandagsutdelningen av post har verkligen komplicerat livet på landet. Eftersom det inte bara är olika veckodagar olika veckor, utan också att schemat förskjuts framåt av olika anledningar, så har vi idag ingen aning om när posten kommer. Och att kolla i lådan hjälper inte. Numera kollar vi inte brevlådan varje dag, för det finns ju ändå inget där. Så när man väl kommer dit vet man ju inte om posten som ligger där kom idag eller igår (eller förra veckan). Hopplöst.

Det sjuka är ju att Postnord, i den fria företagsamhetens namn, fortfarande kör ut paket till folk, så i praktiken kör det förbi en blå postbil nästan varje dag på landsvägen i alla fall. Så det hjälper inte att man såg postbilen igår, man har fortfarande ingen susning om när posten kommer. (Det här att det en vanlig dag kan åka förbi fem olika bilar från fem olika transportbolag och leverera paket till grannar är en fullständig katastrof för klimatet, men det är ett ämne för en helt annan krönika).

Så vad har detta för bäring på en fårbonde? Jo, skit! En viktig del i fårföretagandet under sommarhalvåret är träckprovtagning. Jag har kollegor vars barn kallar alla zip-påsar, oavsett sort, för bajspåsar. Då är rutinen etablerad!

Dessa prov ska tas, läggar i provpåsar och skickas till labbet skyndsamt. Rent logistiskt vill man gärna få iväg dessa prov på en måndag, så att man hinner få provresultatet och vid behov få hem avmaskningsmedel innan helgen. Och proverna får inte bli liggande i brevlådan ett helt dygn innan de går iväg, då blir det pannkaka av allting.

Så arbetsflödet nu för tiden är att jag tar proven måndag morgon och lägger den i brevlådan med en platspåse som sticker ut. Om påsen inte är borta kl 12 så får jag snabbt som tusan slänga mig in i bilen och dra till staden och med liten marginal lägga den i en sista-minuten-låda. Så istället för en kort promenad till min brevlåda tvingas jag nu till en 4,5 mils bilresa för samma ärende. Plus att jag måste passa brevlådan istället för att göra något annat nyttigt.

Tyvärr är det ofta så i våra miljö- och klimatambitioner. Det man vinner på gungorna tas igen på karusellerna. Tänk att det ska vara så svårt att få saker rätt!