Ljud från förr

Jag har bott på samma plats i 41 år vid detta lag. Då kan man börja dra lite historiska slutsatser av tidens gång. En av de starkaste minnesbilderna man har är ljud. Hör man ett ljud från förr kan nostalgin kicka in, och man kan fundera över tidernas förändringar. Här kommer nu ett antal ljud som jag minns starkt från förr, som inte finns kvar idag.

Krönikör är Einar de Wit. Ovan Einar + kusin framför en präktig vedhög, någon gång i slutet av 80-talet.

Vedkaparna

Jag fick uppslaget till denna text när jag åkte förbi en av mina närmaste grannar och konstaterade att det var så tyst i socknen på våren nu för tiden. Han hade nämligen grannskapets sämst vässade klinga på sin vedkap. Det plågade skriket när han kapade ved var en ständig ljudkuliss under vårarna förr. Eftersom det tydligen var jobbigt att kapa ved med en slö kap orkade han bara köra någon timme i stöten. Det innebar att det tog flera månade för honom att arbeta sig igenom sin vedhög. Så grannens vedkap, tillsammans med alla andra tiotalet vedkapar i gårdarna runt omkring var ett av de vanligaste vårtecknen förr i tiden.

Det inkluderar också vår egen. Vi bor granne med socknens kyrka och vi fick tänka på att inte kapa ved på söndagarna, då störde vi besökarna i kyrkan.

Numera har grannen jordvärme. Det låter ingenting … Och det finns varken vedkapar eller kyrkobesökare kvar …

Själva hyr vi numera en modern vedmaskin. På två arbetsdagar är hela årsbehovet kapat och kluvet, och det låter nästan ingenting! Detta är verkligen en av de mest fantastiska maskinerna som kommit sedan jag blev bonde. Här var det verkligen inte bättre förr!

Olle på Stommen lastar gödsel

Ett annat tydligt vår-ljudminne var när Olle på granngården lastade gödsel på sin gödselspridare. Olle hade en gammal Massey Fergusson 135 med en så kallad ”ryck-och-slit” lastare. När han hade den fulla gödselgrepen ovanför gödselspridaren ryckte han i ett rep. Då fälldes grepen ner och tippade gödslet i vagnen. Sedan drog en kraftig fjäder tillbaka grepen som åkte i lås med en kraftig smäll. Det puttrande ljudet från traktorn, ackompanjerat av de regelbundet återkommande smällarna gjorde att jag kunde följa Olles arbete exakt, trots att hans gödselstad ligger bakom ladugården så att jag inget såg. Ett ljudminne som sitter starkt.

Ett annat minne från våra fina grannar var när Olles fru Gulli hade maten färdig. Detta var ju före mobiltelefonernas tid, så när det vankades mat gick Gulli ut på trappan och skrek OOOLLÄÄÄ!!!, så att det hördes ända till grannsocknen. Gulli var inte den diskreta typen, så det funkade alltid, även när Olle var inne i ladugården. Jag vet i alla fall inte om att Olle fick gå hungrig någon gång!

Gulli hade inte bara en stor röst, utan också en stor aura, bland annat var hon den första kvinnan i kommunfullmäktige i våra trakter. En fantastisk kvinna.

Höfläktarna

En ständig ljudkuliss om somrarna förr, var ljudet av alla höfläktar. När bönderna i slutet av sextiotalet kom på att man kunde köra in höet halvtorrt på skullen och eftertorka det med en fläkt revolutionerades höhanteringen. På sjuttiotalet byggde varenda bonde en hötork. Men själva fläkten förde ett saligt oväsen, och den behövdes också köras i flera veckor. Så det vibrerande ljudet av höfläktar var ett konstant bakgrundsbrus under juli månad.

När en klurig bonde i Småland i början av 80-talet kom på att bärga gräset fuktigt och konservera det i plast insåg bönderna att denna metod var fullständigt överlägsen höbärgningen. Numera är de flesta höfläktar tysta och nedmonterade. Fast döm om allas förvåning när våra närmaste grannar för ett antal år sedan, som förmodligen enda bönder i hela Sverige; byggde en ny skulltork. Det var en riktig nostalgikick att höra den fläkten! Det trodde jag aldrig, att jag skulle känna nostalgi över dessa bullriga tingestar! Men en sak saknar jag verkligen – doften av nyskördat hö! Fläktarna spred doften av höet över hela socknen, och det är verkligen en av de härligaste doftupplevelser som finns. Jag bärgar varje år några enstaka balar med hö. Men jag kommer ofta på mig själv att gå in i ladan där vi förvarar balarna, bara för att lukta!

Att göra rundbalsensilage är hundra gånger bättre än att skörda hö, det är därför alla gör så idag. Men balarna luktar ju inget!

Grannens traktor

Som allmänt teknikintresserad, och boende vid en landsväg i hela mitt liv, har jag en fablesse för att känna igen en traktor på ljudet. Jag kan på långt håll höra vilken av grannarna som är på väg, och ofta också vem som är chaufför för dagen. Jag hör också om det kommer någon ”utsocknes”, och kan då glo lite extra!

Detta är förvisso samma nu som förr, med den skillnaden att traktorerna var så många fler då. När vi flyttade hit fanns det många småbönder, som hade en mångfald av små traktorer. Och eftersom ägorna är ganska spridda så blev det mycket körning fram och tillbaka på vägen. Och med dåtidens brukningsmetoder och små maskiner blev det många vändor mellan åker och loge.

Idag brukas merparten av jorden av några stora bönder med jättemaskiner. På tre dagar sveper de av hela socknen, sedan är det tyst en månad.

Oväsen

Det finns också ljud av det mindre trevliga slaget men som finns kvar än idag. Vi fodrar kraftfoder till våra får medelst hink och skottkärra. Eftersom kraftfoder=får-knark så blir det ett herrans liv innan jag hunnit springa ut med kraftfoder till alla djur. Vårt fårhus är av det mer luftiga slaget som inte dämpar ljud särskilt mycket, så jag skäms alltid och undrar vad alla grannar ska tycka över kalabaliken. Vi bor mitt i byn med åtminstone femton grannar på synavstånd. Men under alla år har ingen klagat, det beror förmodligen mer på att de är väluppfostrade än att de inte hör …

Det är inte så konstigt att de fårbönder som investerat i en fullfodervagn framhåller tystnaden i fårhuset som en av de största fördelarna med systemet!

OBS, jag säger inte att det var bättre förr, men det var annorlunda!

Hälsar Einar