Staten tar springnota i viltförvaltningen
Detta är en debattartikel som SF har skrivit tillsammans med SNP, LRF, Sveriges Jordägareförbund och Sveriges Jordbruksarrendatorer om regeringens beslut att minska viltskadeanslaget. Den har bland annat publicerats i ATL.
Bilden: Viltskadeanslaget används bland annat till förebyggande åtgärder, till exempel rovdjursavvisande stängsel. Foto Jonas Karlsson
Viltskadeanslaget är statens viktigaste verktyg för att förebygga och ersätta skador som orsakas av statens vilt och fredade arter. Det behöver öka – inte minska. Vi kräver ett omtag av regeringen.
När regeringen väljer att minska viltskadeanslaget de kommande tre åren med drygt 33 procent skickas en allvarlig signal till svenska lantbrukare. Beslutet kommer i ett läge där viltskadorna redan orsakar stora ekonomiska förluster, psykisk press och försämrade möjligheter att bedriva livsmedelsproduktion.
Viltskadeanslaget är statens viktigaste verktyg för att förebygga och ersätta skador som orsakas av statens vilt och fredade arter. Anslaget ska bland annat ersätta skador från stora rovdjur på tamdjur samt skador på grödor som orsakas av fredade fåglar såsom svanar, tranor och gäss. Det används också till förebyggande åtgärder som rovdjursavvisande stängsel. Systemet bygger på att staten tar ansvar för de konsekvenser som skyddet av dessa arter innebär.
Regeringens neddragning skapar stor osäkerhet. Osäkerheten gäller möjligheten att investera i förebyggande åtgärder, hur länsstyrelserna ska kunna bedriva sitt arbete och inte minst möjligheten till ersättning när skador uppstår. För många företag handlar detta om betydande ekonomiska risker i en redan mycket pressad situation.
Regeringens beslut riskerar att innebära en normförskjutning i synen på vem som ska bära kostnaderna för dessa arter. Länsstyrelser signalerar redan nu att medlen sannolikt inte kommer att räcka till för att ersätta alla kostnader efter exempelvis vargangrepp eller för att bevilja bidrag till rovdjursavvisande stängsel till alla som ansöker. Det innebär att ansvaret successivt flyttas från samhället till enskilda djurhållare och växtodlare. I praktiken innebär det att kostnader som följer av politiska beslut allt mer börjar betraktas som en privat affärsrisk. Staten lägger helt enkelt notan för viltförvaltningen i knät på lantbrukarna. Det är en utveckling som vi vägrar att acceptera.
Markägare ska i första hand ha reella möjligheter att förebygga skador och råda över sin mark och produktion. När staten begränsar dessa möjligheter måste det finnas ett ersättningssystem. Nu minskas ersättning för skador kraftigt utan att vår möjlighet att skydda tamdjur och grödor ökar.
Enskilda lantbruksföretag förväntas bidra till stärkt beredskap. Samtidigt ser vi en fortsatt brist på svenskt kött i dagligvaruhandeln. När förutsättningarna för svensk animalieproduktion försämras leder det i praktiken till ökad import av kött från länder med högre klimat- och miljöavtryck samt ofta sämre djurhälsa och djurvälfärd än den svenska produktionen.
De kraftigt minskade viltskademedlen riskerar att motverka Sveriges klimat- och miljömål. Betande djur är en förutsättning för att hålla marker öppna och bevara biologisk mångfald. Utan fungerande ersättningssystem och förebyggande stöd försvåras arbetet med naturrestaurering.
Det är svårt att förstå hur regeringen i ena stunden kan tala om att vi lantbrukare ska leverera en stärkt beredskap, ökad livsmedelsproduktion och biologisk mångfald, för att i nästa stund minska ersättningen för de skador vilda djur, som vi inte får jaga fullt ut, orsakar oss.
Vi efterlyser därför ett omtag. Viltskadeanslaget kan inte minskas – det behöver stärkas. Att producera mat i Sverige är ett samhällsintresse. Då måste också politiken ta ansvar för de problem som försvårar produktionen.
Axel Roos, ordförande Sveriges Jordägareförbund
Mikaela Johnsson, vice förbundsordförande Lantbrukarnas Riksförbund
Henrik Lander, ordförande Sveriges Nötköttsproducenter
Ulf Ekholm, rovdjursansvarig Sveriges Fåravelsförbund
Carl-Fredrik Svederberg, ordförande Sveriges Jordbruksarrendatorer