Fornminnen!

Einar har jobbat på sina mossbeten och det väcker många funderingar. Över tidigare generationers arbete med markerna, hur han ska förvalta dem och hur det hela påverkar klimat.

Krönikör och fotograf är Einar de Wit

När man rensar diken på våra odlingsmossar får man upp en massa gamla rötter. Så här ser det ut när bonden ska schakta ut en dikesvall efter en rensning. Rötterna kan vara flera tusen år gamla och är rester från den skog som en gång växte i sankmarkerna som under flera tusen år skapade Sveriges mossmarker. När Sverige svalt under 1800-talet dikades stora arealer mossmarker ut för att skapa mark att odla mat på till befolkningen.

Men i de utdikade mossmarkerna förbränns mullen när syret kommer ner i jorden och de avger stora mängder växthusgaser. En av lösningarna är att täppa igen dikena och sätta mossarna under vatten igen, så kallad Återvätning.

Enligt forskningen står utdikade mossmarker för en tredjedel av hela det svenska jordbrukets utsläpp av klimatgaser. Om man sätter mossarna under vatten igen minskar utsläppen från dem till en tredjedel.

Och vad tycker då bonden om det?

Mossmarkerna avkastar generellt ganska dåligt så jordbruket skulle inte gå under av att mista skörden. Problemen blir i kantzonerna. Mycket stora arealer skog, betesmark och åker intill mossarna skulle bli försumpade, se bara vilka problem bönderna runt Hornborgasjön fått. Vi skulle mista mycket skörd på åkermark närmast mossarna, och vi skulle förlora mycket skogstillväxt. Och skogen har en nyckelroll i framtidens fosilfria energiförsörjning. Som vanligt finns inga enkla svar!

Vår egen socken består till stora delar av mossmark. Om den skulle sättas under vatten skulle stora delar av socknen bli obrukbar.

Vilket pris har miljön?

Grafik ur Återvätning av organogen jordbruksmark som klimatåtgärd, utgiven av Jordbruksverket