Manifestation 14 juni 2018
Den 14 juni 2018 hölls en manifestation i Stockholm för att uppmärksamma rådande brister i rovdjursförvaltningen och överlämna den namninsamling som gjorts. Namninsamlingen undertecknades av 1323 personer och är nu avslutad.
Foto Karin Ericsson
Gudrun Haglund-Erikssons tal
Svenska Fåravelsförbundet (SF) finns representerade i hela landet med 24 distriktsföreningar och 10 rasföreningar. SF samlar ca 2500 av Sveriges ca 9300 fårägare.
Fårnäringen ser stora möjligheter att öka produktionen av svenskt lammkött om förutsättningar och möjligheter ges. Sverige behöver fler betande djur som håller vårt landskap öppet, det har försvunnit många hektar (1).
Vi fårägare värnar både våra djur och miljön. I dag importeras 72 % av det lammkött som äts i Sverige. Trots att marknaden ger positiva signaler ser vi bara en marginell ökning av produktionsleden, medan konsumtionen ökar med ca 8,5 %.
SF ser med stor oro på att de beslut som är tagna av Riksdag och Regering inte efterlevs, utan att enskilda tjänstemän tillåts genomdriva beslut som går på tvärs mot de politiska mål som satts. Fårföretag, särskilt förstås de i rovdjurstäta områden, lever med en ständig oro och risk för angrepp.
Att myndigheter och tjänstemäns gör helt olika bedömningar och beslut, till exempel när det gäller skyddsjakt, gör osäkerheten och oron än större. Denna osäkerhet hämmar företagens tillväxt, överlevnad och framtidstro. Det lägger en död hand över fårnäringen.
De fem stora rovdjuren har haft en mycket stor framgång med sin populationsutveckling de senaste åren, speciellt då varg som från att vara ett par individer ökat till i dagsläget ca 400 i Skandinavien. De är inte utrotningshotade, här måste art och habitatdirektivet ändras, från strikt skyddad till skyddad art.
Vargpopulation breder ut sig söder- och österut, i områden där vi har tätt med tamdjur. I områden där vi har levt med rovdjur under lång tid ser vi att reviren minskar i storlek och trycket på tamdjuren blir större. Björn och järv sprider sig allt längre söderut och finns i dag i både Värmland och i Närke.
Lodjuren har spridit sig och finns i stort sett över hela Mellansverige. De är svåra att stängsla ute och river i dagsläget totalt sett fler lamm och får än vargen. Kungsörn är även den ett stort problem i vissa områden.
Det samlande rovdjurstrycket ställer till stora bekymmer i Värmland och Närke där vi idag har förekomst av alla fem de stora rovdjuren.
Fårägarna och deras djur tar ansvar för stora arealer skyddsvärda naturbetesmarker. De betande mularna och klövarna är avgörande för att dessa marker hålls öppna och bidrar till den biologiska mångfalden, vilket är ett av de beslutade miljömålen.
Betesdjuren skapar biologisk mångfald, inte enfald. Det här ger jobb på landsbygden och en möjlighet till utkomst för fårägaren. Det är en näring som ofta går lätt att starta upp i befintliga hus och byggnader.
Även den nyligen beslutade livsmedelsstrategin säger att vi ska öka svensk livsmedelsförsörjning. Låt den svenska fårbonden fixa maten!
Staten måste stå för samtliga kostnader vid förebyggande åtgärder och det ska finnas tillräckligt med pengar så att åtgärderna är tillgängliga till de som önskar. Idag bekostas förebyggande åtgärder med pengar ur landsbygdsprogrammet, ur medel som är avsedda för utveckling av de gröna näringarna och inte för förebyggande åtgärder.
Med de statsstödsregler som tillämpas ges 100 % ersättning för direkta skador t ex dödade djur, men bara 80 % ersättning för indirekta skador som jobbet runt omkring, veterinärvård och medicin. Destruktion av kadaver får bonden stå för själv, detta är helt orimligt.
Näringen har inte råd att stå för de kostnader som statens djur förorsakar, det måste vi alla i samhället bekosta. Vi tar ansvar för våra djur i hagen och då får staten ta ansvar för sina djur utanför.
De regeringsbeslut som är tagna måste följas, även på tjänstemannanivå!
SF kräver Full ersättning vid skada och förebyggande åtgärder.
Vi vill påminna om beslutet ”…att bibehålla gynnsam bevarandestatus enligt art- och habitatdirektivet, samtidigt som tamdjurshållning inte påtagligt försvåras och socioekonomisk hänsyn tas.” och att ”att vargens förekomst i län med fäbodbruk, intensiv fårskötsel eller skärgårdar i huvudsak ska begränsas till de områden där den gör minst skada”.
Vi fårbönder älskar och värnar våra djur och vill leverera utmärkta råvaror till våra svenska konsumenter i form av kött, skinn, ull, fårost och fårglass, öppna landskap, biologisk mångfald, jobb på landet.
Samhället måste hjälpa till ekonomiskt med förebyggande åtgärder.
- Rovdjuravvisande stängsel (RAS) måste alltid ses förebyggande åtgärd och en möjlighet, inte som ett krav.
- Skyddsjakt måste beviljas snabbt och i förhållande till hur stor skada som skett. Risken för kommande skador ska vägas in. Svensk lagstiftning ställer, enligt den snart hundra år gamla Lag om ägofred, krav på att djurägaren ska ”hålla sådan vård om dem att de inte kommer in på annans ägor”. Detta är vad lagen kräver av djurägare och skyddsjakt kan därmed inte villkoras utifrån hur angripna djur har varit inhägnade.
- Skyddsjakt ska företrädesvis ske på länsstyrelsernas egna initiativ, för att minska risken för hot och trakasserier mot djurägarna.
- Full ersättning för de kostnader ett angrepp för med sig. Även kostnader för kadaverhämtning ska ersättas.
- Sveriges djurägare ska bli trodda, respekterade och väl bemötta.
Dagens osäkerhet i rovdjursförvaltningen skapar en otrygghet och lägger en död hand över företagandet, få vågar satsa på investeringar eller vågar ta över vid ett generationsskifte.
Svenska Fåravelsförbundet vill erbjuda stöd, kunskap och inspirera fårägare. Tillsammans förbättrar vi villkoren för ett attraktivt liv med får!
Vi hoppas att samhället ger oss förutsättningarna för att kunna jobba vidare med fårhållning och lammproduktion, att staten ska ge full ersättning till både skador förorsakas av rovdjur och full ersättning till förebyggande åtgärder. Låt oss ha en levande landsbygd!
Om lammen tystnar växer hagarna ingen.
Gudrun Haglund-Eriksson
i Stockholm 14 juni 2018
(1) Enligt en studie från Stockholms universitet finns endast en spillra kvar av Sörmlands ängs- och betesmarkerna, 96 % har försvunnit på 100 år. Djurhållning avvecklas fortfarande och det gäller även andra län. Naturbetesmarker kan jämföras med regnskog när det gäller antal arter och många är helt beroende av just denna biotop.
