Mannen som lånade ut en bagge men fick tillbaka två kycklingar
En liten reflektion runt begreppet ”att betala i natura” från vår egen krönikör Einar de Wit.
Fjäderfäna på bilden har, som det brukar heta, inget med kycklingarna i historien att göra.
För inte så hemskt länge sedan var byteshandel en bärande del i samhällsekonomin. Bönderna for till marknadsplatsen med det de kunde producera. Det kunde vara smör, bär, svamp, smågrisar eller något annat som de kunde frambringa där de bodde. Sedan kunde man byta till sig sådant man inte kunde skapa själv, som salt, ättika eller sill. Redan här blev det tydligt vem som hade näsa för affärer och vilka som drog nitlotterna.
Även efter att pengar blivit en viktig del av ekonomin fortsatte byteshandeln att vara en stor del av landsbygdsbefolkningens vardag.
Och det handlade inte bara om varor. Att byta arbete och tjänster med varandra var ett praktiskt sätt att lösa uppkomna behov. (Och ett smidigt sätt att undkomma skattmasen!) Om grannen kan komma med sin grävmaskin och rensa ditt dike och få betalt i en säck potatis och några gurkor blir ju alla nöjda!
Ovanstående arbetssätt har i alla tider benämnts ”att betala i natura”. Ganska självklart.
Men över tid har betydelsen av detta uttryck förändrats. Om jag frågar någon som jag vill göra en affär med om vederbörande vill ha betalt i natura så börjar mina barn skruva på sig och tycka att jag är pinsam. Uttrycket har blivit helt förknippat med vissa tjänster av mindre rumsren natur. Det tycker jag är lite synd, jag tycker att det är ett utmärkt uttryck som perfekt beskriver situationen.
Jag minns en underbar scen ur tv-serien Macken när bagaren skulle lämna in sin bil till reparation och ville betala reparationen i barkisar för att slippa skatt. Den följande diskussionen hur många barkisar det kunde vara värt och vad man skulle göra med alla barkisar blev så dråplig som bara Galenskaparna kunde få till det.
Alldeles nyligen berättade en kollega för mig om ett tillfälle när han lånat ut en avelsbagge till en annan fårägare. När lånetiden var över fick kollegan frågan om han kunde tänka sig att få tillbaka två slaktade kycklingar. Kollegan tyckte att det var ett märkligt byte, tills det kom ett förtydligande att även baggen skulle följa med tillbaka, kycklingarna skulle bara ses som betalning av hyran – i natura! Jag vet inte hur upplösningen av historien blev, men kycklingarna vägde i alla fall 3 kg styck.
Själv sitter vi här hemma på ett ganska stort lager av vackra lammskinn. Dessa skulle ju, rent teoretiskt alltså, kunna användas som betalningsmedel för allehanda nyttiga tjänster. Såsom varande plikttrogna samhällsmedborgare har vi självklart aldrig gjort några sådana affärer, men visst vore det naturligt att göra affärer i natura?!
/Funderar Einar