Skogen i våra hjärtan

Om man frågar en genomsnittlig svensk vad hen uppskattar mest med Sverige så kommer våra skogar väldigt högt upp på listan. Skogen har bringat välstånd till vårt land, och med allemansrättens rätt kan vi ströva fritt i våra skogar, plocka svamp, spana efter vilt eller bara njuta.

Text och foto Einar de Wit

Inte långt ifrån där vi bor finns en sådan skog. Höga granar, mjuk mossa på marken och en fullständig frid. Det känns som att gå i en kyrka med höga pelare. När jag vill må bra går jag gärna en promenad där. Det naturromantiska uttrycket ”skogsbada” är ganska fånigt, men det stämmer faktiskt ganska bra här.

Granåker och monokultur är skällsord i skogsdebatten, men det är ändå på dessa platser som vi människor trivs bäst.

Fast när man tänker efter är det egentligen lite underligt. Vi människor älskar ”naturen”, men dessa skogar som vi älskar kanske allra mest att gå i, är inte särskilt naturliga. Dessa välgallrade och välskötta skogar är helt och håller ett resultat av mänskliga insatser med målsättningen att vara lönsamma. För 100 år sedan fanns nästan ingen skog i vår socken. Det var bara magra ängsmarker med en och annan enebuske på. Under 50- och 60-talens omvälvande tid för landsbygden planterades enorma arealer med gran. Dessa ”granåkrar” är idag ett himmelrike att vandra i, och alla våra bästa svampställen finns där. ”Granåker” och ”monokultur” är skällsord i skogsdebatten, men det är ändå på dessa platser som vi människor trivs bäst. En märklig diskrepans i vårt moderna samhälle.

En fantastisk kyrkvandring i skogen ger lugn i själen. En skog som är helt skapad av människor.

Våra åkrar skördar vi varje år utan att det ses som konstigt. Men skogens långa omloppstid gör att när den skördas förändras landskapet på ett drastiskt sätt och många människor blir upprörda. Det är fullt förståeligt att man ogillar stora förändringar i sin livsmiljö, ett mannaminne är trots allt väldigt kort! Men även fast en skog utvecklas väldigt långsamt så är den inte statisk. Idag hör vi ofta åsikter om att den gamla skogen måste ”bevaras”. Men att bara låta den stå fungerar helt enkelt inte, den kommer inte att bevaras för det.

Men när man missköter något tillräckligt länge kan det bli värdefullt!

Så vad händer då när man bara låter skogen stå? Jo, det finns det exempel på, på väldigt nära håll. Jag har en lång fastighetsgräns mot en grannes skog. Grannarna var sådana att de inte gjorde någonting, varken med sina hus eller sin skog. När de avled var husen på gården fallfärdiga och skogen överårig. Men när man missköter något tillräckligt länge kan det bli värdefullt! Traktens Naturskyddsförening hade koll på skogen och i samband med ägarskiftet så ombildades detta skogsskifte till ett så kallat biotopskydd. Tanken är att skogen här ska lämnas orörd och sköta sig själv. Träd som dör faller ner och lämnas kvar och den döda veden blir habitat för en mångfald mikroliv av växter och djur. Allt detta låter väldigt bra och är det säkert också.

Baksidan av detta är grannarna. En vanlig skogsägare måste ta bort döda träd och död ved ur sin skog för att inte riskera att sprida granbarkborre till sina grannar. I detta fall har biotopskyddet blivit en explosiv yngelplats för dessa marodörer och alla omkringliggande grannar, inklusive mig själv, har under de senaste tio åren fått nödavverka granskog i förtid på grund av barkborreangrepp. Här är det privata skogsägare som får betala priset för det allmännas intresse för biologisk mångfald. Inte ok enligt mig. Och att gå i skogen är bara att glömma. Detta virrvarr av nedfallna träd gör området fullständigt oframkomligt både för människor och större djur.

Varje år faller det döda granar ut över mitt bete och förstör mitt fårstängsel.

För egen del innebär detta också väldigt mycket krångel. Jag har ett fårbete längst hela den långa östra gränsen av biotopskyddet. Och i våra trakter är den förhärskande vindriktningen från sydväst… Varje år faller det döda granar ut över mitt bete och förstör mitt fårstängsel. Och eftersom detta inte är ett regelrätt naturreservat så finns inga regler för vad som gäller, utan jag måste själv lägga åtskilliga timmar varje år på att hugga fram mina stängsel ur dessa kvistiga granar och reparera upp fårnätet. Då blir man lite trött… Varje gång jag går här på mina tillsynsrundor ser jag de stora döda granarna som står på andra sidan av stenmuren och jag vet att en dag så kommer de att ligga över stängslet.

Någonstans här under finns mitt fårnät.

Efter några timmars slit har jag fått undan bråten, satt upp nya stolpar och spänt upp nätet igen. Gud ske pris för gripplar!

”Tur är inget man har, tur skaffar man sig!”, påstås PG Gyllenhammar ha sagt någon gång. Och visst är det så. Men ibland kan man bara ”ha” tur! Höststormen Amy drog över landet i början av oktober. I våra trakter hade Amy gjort en stor sväng och drabbade oss från sydost, till skillnad från den förhärskande vindriktningen. Amy fällde flera av de stora döda granarna åt – för mig – rätt håll, det vill säga inåt i beståndet. Så nu är det några granar färre som kommer att mosa mina stängsel i framtiden. Det är första gången jag är nöjd med utfallet av en höststorm!

Det är ju bra tur!
Skogsägare och skogsvandrare Einar