Stenrika bönder

När man far fram över sina gärden med slåtterkrossen i 12 km/h tänker man alltför sällan på de människor före en som möjliggjort detta. På många platser i Sverige har stenar i åkern varit det största hindret för ett framgångsrikt brukande. Att stenröja sina marker har varit livsnödvändigt för familjens överlevnad i många generationer. Och idag när maskinerna bara blir större och större och hastigheterna ökar är stenfrihet ett absolut krav för att åkerns ska kunna brukas över huvud taget. En alltför stenig åker kommer istället att planteras igen med skog.

Bilden ovan: Överallt i kanterna på mina åkrar ligger dessa stenbumlingar med ett borrat hål i. Ett bevis på föregående generationers slit för ett mer rationellt jordbruk.

Krönikör och fotograf (där annat ej anges) är Einar de Wit.

Teknisk utveckling

Under tusentals år var gränsen för stenröjning de stenar man kunde få upp med handkraft, möjligen med hjälp av ett spett. Sedan kom några kluriga förfäder på att man kunde montera en träställning över stenen, fästa en kedja runt den och sedan hissa den rakt upp med hjälp av en talja eller ett spel. Sedan kunde man skjuta under en stensläde som man sedan kunde släpa bort stenen från åkern med.

Riktig fart på stenröjningen blev det när mekaniseringen kom till lantbruket på 30- och 40-talet. Här i trakterna fanns det stenbilar. Det var en lastbil med en kran där bak. Man borrade ett hål i stenen, satte in en expanderbult och kunde sedan lyfta upp den med kranen så den hamnade på ett litet flak. Sedan transporterade bilen stenen till åkerkanten där den lastades av. På vår gård finns det fullt med stora stenar med ett hål i vid sidorna av åkrarna. Faktiskt finns några stenar med hål i som ligger kvar i marken. De var tydligen för stora till och med för en kranbil…

Nästa revolution var den hydrauliska grävmaskinen. Med en sådan kan man uträtta underverk på en stenig åker. Våra fantastiska grannar har odlat upp nästan hela sin gård från steniga betesmarker till rationella åkrar. I familjen finns tre söner. Så fort de kunde stå utan stöd fick de ta plats i pappans gamla Bröjtgrävare och röja sten. Snacka om att ha stenröjning i blodet!

Numera har de flesta bönder en bra frontlastare eller en lastmaskin. En sten som förr kunde ta flera dagar att kämpa bort från en åker, kan man idag få undan med hjälp av en joystick. Utan en svettdroppe!

Under några årtionden blev stenröjningen så framgångsrik att de stenmurar som nu återstår har fått ett stort värde för den biologiska mångfalden, och idag är de strikt skyddade från röjning. Enda möjligheten för en bonde att få ta bort en stenmur som ligger i vägen, är att bygga upp den på nytt på ett annat ställe, med samma stenar. Om tjänstemannen på Länsstyrelsen har en bra dag vill säga…

Plocka sten

Jag har själv den senaste tiden jobbat med att nyodla några ojämna kanter på en åker. När jag började verkade det vara ett oändligt antal stenar att handplocka, men efter ett antal timmars slit började det se bättre ut. Nu är planen att försöka plöja biten i höst och kunna göra vårbruk till våren. Sedan har jag lyckats skapa några kvadratmeter ny åkermark som höjer kvaliteten på min gård några snäpp.

När man går där och klafsar i sörjan är det lätt att känna en samhörighet med alla generationer före en själv. Hur drivkraften efter förbättring motiverat slit och svett med visionen om att ”det kommer att bli bättre!”.

Idag går allting lite lättare. En rejäl frontlastare underlättar stenröjningen.

Tore Hagman

För några dagar sedan besökte jag en bildvisningskväll med den otroligt duktiga fotografen Tore Hagman. Tore har, bland många fotografiska äventyr, dokumentera de gamla bönderna i Västsverige och hur de med sitt hårda slit har format och förändrat landskapet. Närbilder på böndernas valkiga och smutsiga händer är för mig symbolen för våra förfäders arbete med att lägga grunden för vårt eget välstånd. En tacksamhetens tanke är verkligen på sin plats här.

Att röja sten har i alla tider varit en livsnödvändighet för en bonde. Även idag, när all mat alltid finns i affären, är det ändå en stor tillfredsställelse att röja ny mark och göra gården lite bättre. Mannen på bilden ovan heter Lennart Sandberg från gården Normanslid i Tranemo. Bilden är tagen 1988. Ett stort tack till Tore Hagman för lån av bilden!

(Bland många fantastiska fotoböcker av Tore märks boken ”År med får – en fårbondes dagbok” från gården Mysten utanför Alingsås. Den kan verkligen rekommenderas!)

Det är en oerhörd rikedom för en bonde att ha kämpat med att röja sten på en åkerbit, för att några år senare kunna lägga upp en rak och fin sträng av gräs med sin slåtterkross. Det är verkligen yrkesstolthet och framtidstro!

Denna sten var tydligen för stor, till och med för en kranbil. Den fick ligga kvar i marken!