UlliHop – en reseberättelse

Text och bild: Sybil Sundling

Deltagare i det Västerbottniska projektet UlliHop, packade sina resväskor i mitten på november. Anledningen var en inspirations/studieresa neråt i landet.

Efter att vi landat och hämtat ut våra hyrbilar på Arlanda så gick färden till Åddebo ull. Här fick vi till oss att det går att bedriva verksamhet som levererar över hela landet i mindre lokaler. Och liten en bit från allfartsvägarna. Här tvättar, färgar och kardar man ull till försäljning som kardflor, men man har även en del tillbehör i sitt sortiment. Många frågor ställdes och många bra svar blev det.

Ett stopp för lunch gjordes på Forsmark Wärdshus, på väg dit åkte vi genom miljöer som de flesta av oss inte ens trodde fanns, än mindre sett tidigare. Bruket i Forsmark inte att förglömma. I matsalen på Wärdshuset hängde passande nog en tavla av Gunilla Pateau Sjöberg i tovad ull.

Sedan gick färden till Solkusten spinneri, som trots namnet ligger i Roslagen. Här fick vi en fin genomgång av hur det blev som det blev samt se alla maskiner i verksamhet. Återigen så såg vi att man kan bedriva verksamhet och inte ligga allt för centralt. Spinneriet är inhyst en gammal ladugård, som man nog inte riktigt tänkt skulle användas till detta. Men då tillfälligheter ger saker allt eftersom så blir det lätt så att ett provisorium får bli lite permanent en tid. Ja det är inte verksamhet där man skär guld med täljkniv direkt men den håller i iallafall en med lön, vad jag förstod. Då maskinerna är gamla och kanske inte så säkra så kan man inte heller anställa. Det saknas skydd i massor för att de skulle bli godkända. Men vackra är dom.

Man köper in främst finull, en del jämtlandsull, mycket från närområdet, men även från övriga landet. Men man bedriver även till stor del lönspinning. Den mesta försäljningen går via ”nätet”. Man har sina egna mönster och säljer dessa endast tillsammans med sitt eget garn.

Så bar det av till vår övernattning, där även middag skulle intas. Denna var då planerad till Plevnagården i Malmköping, och allt hade nog gått hur bra som helst som inte GPSen i ena bilen fick något tokryck, så dom som åkte där kom fram lite väl sent. Men personalen såg till att även den gruppen fick äta sej mätta.Här, i Malmköping, finns en som jag uppfattade nästan som en medeltida kyrka ”Lilla Malm Kyrka”.

När alla så ätit frukost, dag två, så åkte vi den korta vägen till Båvens Spinnhus, i Sparreholm. Ett AB som framförallt lönspinner, men även har en egen liten produktion och försäljning. Byggnaden som hyrs av kommunen, ligger vackert belägen vid vatten. Detta spinneri är modernt, här finns en Minimill, med full utrustning. Till och med en tovmaskin, och en apparat där man kunde göra mattgarn, alltså inslaget.
Här fick vi en väldigt bra rundvandring, väldigt fin beskrivning av produktionen, allt avslutades med kaffe och frågestund. Det ställdes många frågor, och många idéer fick vi med oss. Lite köpte deltagarna med sej hem också, av alla de produkter som fanns här. Man har tagit fram unika mönster till vantar, mössor bland annat, alla med namn som knyter an till området. Mattor vävda i nämnda mattgarn fanns även för den hugade spekulanten, dessa vävs för hand i traditionella vävstolar.

Ut till bilarna och färden ställdes så till Östergötlands Ullspinneri. En lunch åts på en härligt liten restaurang, Boställets Vedungsbageri, Maspelösa, Vreta Kloster. Resan tog lite längre tid än beräknat, så lite sen i ankomsten till ullspinneriet blev vi, men trots detta så blev det en bra rundvandring och vi fick se Spinning Jennie i aktion. Givetvis gjordes även ett besök i butiken, där man hade väldigt fina produkter av ull som var av egen design och produktion. Man har några väldigt duktiga designers knuta till sej. Här spinns garn och vävs filtar, det finns även mönster till spinneriets unika garn, till att sticka allt från mössa till tröja från. Det shoppades givet en del även här. Mycket av produktionen går på export. Även detta företag låg aningen avsides, men då den mesta handeln gick över ”nätet” så…

Natten spenderades hos Gertrud Karlsson i Ydre. I ett helt oslagbart hus hos en duktig och generös skinnerska. Många av oss har ju genom åren lärt oss sy i skinn av henne och Elvy Johansson. Här pratades nog mer skinn än ull, men det hör ju som ihopa. God mat och skön sömn i detta sagolika hus.

Frukost dag tre och så fick vi lov att åka vidare, med en förhoppning om att det snart blir dags för värdinnan att åka norrut för att hålla i någon form av skykurs i skinn.

Denna dag blev det besök i Tranås på de båda berederierna. Mycket givande att få se, och känna hur denna procedur med skinnen är, den fick vi ta del av på Tranås Skinnberedning, som ju bereder på plats. Vi tittade först in i skinnmottagning och kyl. Och ser då att man tar vara på ullen när man klipper ner skinnen. Dom är även ullstation för Toarps säteri. När vi gått igenom hela proceduren av hur skinnen blir det som vi får tillbaka, så bestämde vi oss för att det är väl värt pengarna. Vi fick ta del av funderingar och lösningar, förstod även att denna hantering med skinn minskade som över en natt, på 1990-talet, och man fick dra ner på produkterna. Tidigare hade man ett antal hundra anställda, idag, trots att ökat de sista åren igen, ligger antalet på under hundra. Trevligt bemötande även här, med kaffe o bulle, till frågestunden. Lite shopping även här.

Så blev det dags för Donnia skinn, här gick man igenom att skinn blir det som det det har förutsättningar för och fick med lite tips för ett gott resultat i slutet. Man visade upp skinn som var bättre och sämre och förklarade även vad resultat kan bero på. Fick det tipset att det lönar sej att ge lammen kraftfoder i slutet på hållandetiden, då skinnets glans ökar av detta. Kaffe med tilltugg serverades under denna genomgång. Även här gick vi igenom skinnmottagningen, som görs i Tranås medan skinnen bereds i Bosnien. Ägarfamiljen kommer från forna Jugoslavien och namnet, Donnia, kommer från deras ursprungliga hemort. Pappan blev en gång i världen ”headhuntad” till Sverige och Tranås just för sin kunskap i skinn och beredning. Idag driver man en modern anläggning, men höga krav på miljön i Bosnien med ett fyrtiotal anställda. Ja givetvis så fick många av oss med hem lite även härifrån.

Så styrde vi kosan norrut igen. Landade på respektive flygplats, trötta, nöjda fyllda med idéer och ny kunskap.

Under resan så kom det efterlängtade sms;et att det fanns ett paket att hämta på posten från Kero i Sattajärvi. De första skinnen som vi lämnade i april var nu klara och levererade. Dessa första nio valde vi att göra nappa av, så mjukt och lent att det går inte beskriva, måste kännas, tycker att vi valde bra färg.
Nu återstår att få igång kreativiteten och se vad som går att åstadkomma av detta.

Vi var även upp med ett antal tackskinn, under hösten, dessa ska göras till någon slags läder, blir svarta och natur. Ska användas till inredning och väskor i första hand. (Denna resa ledde även till inköp av ett par av Keros kända skor, specialsydda för att passa.)

Det har tagit lite längre tid med dessa skinn, än vad som var planerat, på grund av den varma hösten (ja det ska väl vara vinter däruppe vi denna tid på året), eftersom garveriet måste prioritera renskinnen som inte är saltade (frusna). Det nämndes ju även i tidigare nyhetsbrev från förbundet. Här produceras produkter från mellan 50 000–100 000 renskinn varje år, så det får man förståelse för. (Och den som väntar på något gott…) Det mesta går på export. Man har dock en förhoppning om att komma igång med får/lammskinnen i början av december.

Även detta företag ligger som lite avigt till, om man tänker på genomströmning av kunder, även om det är på en vacker plats. Men verkar fungera bra även i detta fall. Om man ändå ska skicka mycket till andra länder så …

Ser en bra utveckling här för tillvaratagande av allt från fåren. På detta sätt kan vi klippa fåren/lammen som inte håller måttet för pläd/päls och ta reda på ullen, men ändå få möjlighet att nyttja skinnet.
Så nu har vi börjat samla ihop till nästa resa.

Under senaste resan, till Kero, så gjordes ett stopp i Mojärv, för att undersöka hur det stod till med det anrika spinneriet, ingen rolig syn. Då byggnaden tillåtits förfalla, och maskinparken är helt splittrad, dock står kardverket kvar och förstörs.

Fåret är väl ändå ett komplett djur; kött, ull, skinn, nappa, läder, mjölk och landskapsvård i ett. Ullen näst intill en oändlig resurs.

Och en bra storlek har ju djuren också.

Sybil Sundling, fritt ur minnet
Ovikens Gård, Tavelsjö