En dag om skinn på Kulturhuset i Hudiksvall och Hälsinglands museum
Marie-Louise Blanksvärd Andersson rapporterar från den temadag om skinn som hölls i Hudiksvall den 2 oktober, i samband med att utställningen Wanja Djanaieff och hennes tjugotvå älsklingsfärger rundades av.
Text och foto Marie-Louise Blanksvärd Andersson (om inget annat anges).
Textilkonstnären och inspiratören Wanja Djanaieff och författaren tillika skinnsömmerskan Karin Lundblom, som tillsammans med Katarina Ågren skrivit boken ”Fårskinn”, berättade om hur Wanjas och Karins vägar korsades och om skinnsömnad och nappaskinn på 70-talet. Vilka motgångar de stötte på och hur skinnsömnaden ledde till nya pälsar och nya uttryck.
Deras berättelse knöts samman med hur det ser ut idag för den svenska lammnappan, med härledning till Lammnappaprojektet som SF drivit tillsammans med andra aktörer, vad projektet utmynnat i och vilka lärdomar vi kan dra av det i ett fortsatt arbete med att förädla den svenska lammnappan.
I ett panelsamtal som leddes av Berit Löfgren (Länsstyrelsen Gävleborg) mellan Wanja Djanaieff, Eva Alfredsson (skinnsömmerska) och SF diskuterades vad det finns för utmaningar i framtiden och hur tar vi oss an dom. Utmaningar finns, men även stor potential och vilja att både vidareförädla de svenska fårskinnen och att samtidigt värna om den biologiska mångfalden och den svenska djurvälfärden.
Paneldebattörerna, från vänster Marie-Louise, Eva Alfredson, Wanja Djanaieff och Berit Löfgren. Foto Berit Löfgren
På eftermiddagen fanns möjlighet att besöka Wanjas utställning ”Wanja Djanaieff och hennes tjugotvå älsklingsfärger” på Hälsinglands museum samt att delta i skinn-workshops med Wanja och Eva Alfredson.
Wanja har under hela sitt konstnärskap kommit i kontakt och arbetat med naturmaterialen ull, skinn och lin. Under 70-talets senare del arbetade hon tillsammans med Malungs AB med att skapa resurssnåla fårskinnspälsar med vadmalsförstärkta sömmar på ett nytt sätt, bland annat inspirerad av den samiska kulturen. Hela skinnet skulle utnyttjas och fårsskinnspälsarna skulle ha den mjuka vita pälsen inåt och den mockalika insidan utåt utan foder eller mellanlägg för att göra plaggen lättare och mer användbara.
Hon visste att fårbönderna hade svårt att få avsättning för sina skinn och ville därmed skapa modepälsar och på så sätt indirekt höja värdet på skinnen. Wanjas arbete med bland annat skinn och ull är ett återkommande inslag i hennes arbeten och konstnärsskap. Genom en utställning på Liljevalchs skapade hon ”En vintersaga” och använde sig av ett de fint garvade, lockiga och skimrade via fårskinnen som sedan blev början till en serie sagofällar ”där olika material möts och där hon kallar de första skinnen för ”Fällar för frusna själar”. Tillsammans med Klippans yllefabrik formgav hon en dubbelsidig och färgstark yllefilt som kallas ”Filt för livet” som är en påminnelse till omvärlden att en yllefilt fortfarande spelar en stor roll i nöd och vid naturkatastrofer.
Fällar för frusna själar
Filt för livet.
Att skapa möten och mötesplatser är en viktig del för att kunna ta tillvara denna råvara och det är alltid roligt att träffa engagerade människor som delar med sig av sin kunskap och sina erfarenheter. Med stor förhoppning finns det stora möjligheter för arbetet med skinn och lammnappa som troligtvis även kommer att utmynna i nya projekt och kursverksamheter för att kunna ta tillvara denna inhemska och lokala råvara.
Det var en gång
Ett krönt piggsvin
En skattkista
En väktare
Fälltäcke med blocktryck inspirerat av en medeltida kyrkmålning