A perfect match

Inom vårt yrke finns det många viktiga frågor som behöver lösas. Vi pratar livsmedelsförsörjning, arbetsmiljö eller djurhälsa. Men i vardagen finns också små obetydliga händelser som trots allt vållar mycket huvudbry.

Krönikör och fotograf är Einar de Wit

I Fårskötsel nr 6 från 2005 skriver fårägaren, vallhundsprofilen och fårklipparen Svante Olsson en krönika där han funderar över historien och framtiden. Bland annat gör han följande spaning:

”En viktig detalj som jag alldeles säkert vet var bättre förr är gummistövlar. Hur dyra man än köper håller dom max ett år och det är alltid höger stövel som går sönder. Har du också 10 par där höger stövel har spruckit? Varför, frågar jag mig, spricker aldrig vänsterstöveln?”

Själv har jag liknande erfarenheter. Jag har hittat en modell av arbetshandskar som jag tycker fungerar bra. Mitt krav är att de ska vara hyfsat varma på vintern, samtidigt som de ska vara tillräckligt smidiga för att kunna hantera fårägarens frälsare, spännremmarna, utan att behöva ta av sig dem. Dessa handskar finns, nackdelen är att de slits ganska fort. Och det märkliga är att det alltid är vänsterhandsken som går sönder först. Till skillnad från Svante skyller jag inte på fabriken, det måste helt enkelt vara så att jag lägger större belastning på vänsterhanden när jag jobbar, trots att jag är högerhänt.

Handskarna hamnar sedan i en ”lite-för-dåliga-för att-använda-men-lite för-bra-för-att slänga-hög i vår grovingång och där blir de liggande. Fast när samvetet (och utrymmet) blir för ansträngt tar jag mig i kragen och gör en handskrevision, typ vartannat år eller så. Den slutar alltid på samma sätt. En hel hög med dugliga högerhandskar, utan make (eller om det är maka?)

Vet ni hur jobbigt det är att slänga helt funktionella saker?! Men vad ska man göra? Så mycket jag önskar att jag någon gång kunde träffa en kollega som var precis som jag – fast tvärtom! Vilken perfect match vi skulle vara!

Apropå spännremmar är detta en företeelse som skapar mycket glädje och frustration. Dessa små mackapärer är alla fårägares räddning och de tillhör standardutrustningen på varje fårgård. Men med tiden blir de luddiga i änden och besvärliga att hantera. Min gissning är att inget genom historien skapat så många svordomar bland fårägare som just luddiga spännremmar. Framför allt i krissituationer, som när baggen nästan har haft ner en grind och baggen på andra sidan försöker ta sig över. När man då försöker räta upp hela eländet och bara har tre luddiga remmar i fickan, ja då ifrågasätter man verkligen sitt yrkesval!

Det andra problemet med dessa remmar är att de är alldeles för bra! De kan användas varhelst ett behov uppstår. Att hålla ihop saker när man snickrar eller meckar, att tillfälligt laga trasiga stängsel eller att ersätta ett trasigt skärp så att man inte tappar brallorna. Och sedan måste man ju ha ett gäng i bilen och traktorn. För att inte tala om ovanpå tvättmaskinen! Och så vidare. Alla remmar får fötter och när lamningen sedan närmar sig så är det nästan tomt på remmar i fårhuset och man behöver göra husrannsakan på hela gården för att reda ut situationen. Plus att klippa och bränna ändarna på alla.

Så går fåråret, runt runt!

Jag avslutar med Svantes visdomsord från 2005: ”Jag tycker att framtiden ser ljus ut för fårnäringen. Men för egen del var framtiden bättre förr, för då var den längre.”

Harebra / Einar

Översta bilden: Moderslycka, men i bakgrunden också en av dessa remmar vi inte klarar oss utan.