Debattartikel: Ge Svensk lammnäring möjlighet att växa

Publicerad i Jord & Skog den 6 juni 2016.

Svensk lammnäring är på stark frammarsch och är en av de grenar i det Gröna näringslivet som de senaste åren haft en kraftigt stigande trend. Enligt Svenskt kötts konsumentundersökning vill 7 av 10 köpa svenskt men idag räcker den svenska produktionen bara till 3 av dessa 10 konsumenter.

Det finns stort utrymme och möjligheter att öka lamm produktionen för den inhemska marknaden. Men lammproduktion är inte bara kött – ull och skinn är värdefulla produkter som i stor omfattning förädlas lokalt.

I Handlingsplan Lamm som tagits fram av Svenska Fåravelsförbundet tillsammans med Dagligvaruhandeln, Jordbruksverket, Näringsdepartementet med flera tar vi nu ytterligare krafttag inom fem olika målområden för lamm; marknad, export, produktion ull & skinn samt stöd & regler.

I takt med att mjölkproduktionen minskar och storleksrationaliserats har antalet betande nötkreatur minskat. Fåren är utmärkta betesdjur och har en stor potential för att ersätta de betesdjur som försvinner när mjölkproduktionen minskar och rationaliseras till större enheter. I Örebro och Värmland uteblir tyvärr den ökning av lammproduktionen som vi ser i resten av landet. Med stor sannolikhet är det den ökande rovdjursförekomsten som är orsaken.

Att rovdjuren och då främst vargen ökat kraftigt är ett problem men ett än större hot och problem är politikernas och myndigheternas sätt att hantera rovdjurspolitiken. Enligt vår mening har den totalt havererat. Den rovdjurspolitik som beslutats av riksdag och regering måste verkställas och följas.

Efter att vargen, i stort sett, varit borta från den svenska faunan i mer än hundra år har vi nu en livskraftig stam och beslut på att vargen ska få finnas kvar. Men ska samexistensen mellan varg, husdjur och människa krävs att man håller fast vid de beslut som är tagna och lyssnar på de djurägare och landsbygdsboende som lever och verkar i de områden där vargen etablerat sig! Enligt rovdjurspropositionen ska ”socioekonomiska hänsyn tas och tamdjurshållning får inte påtagligt försvåras”.

Idag ser vi inte att detta uppfyllts. Tvärtom försöker myndigheterna vältra över ansvaret på enskilda djurägare. I första hand är det får som angrips och dödas men det betyder inte att det är problemfritt att hålla nötkreatur där det finns varg – allt för många djurägare har tillbringat dagar med att leta efter djur som vargen skrämt.

Åtgärder som aldrig prövats eller som i enstaka fall och under vissas omständigheter visat sig ha effekt anges som exempel på att det är möjligt att förena djurhållning i ett vargrevir. Boskapsvaktande hundar, lamadjur, herdar, avskräckande kemikalier och inte minst rovdjursavvisande stängsel ses som lösningen. Rovdjursavvisande stängsel tycks förvisso vara den åtgärd som ger bäst skydd. Men det är kostsamma åtgärder och de hundratals miljoner som behövs för att stängsla ut vargen finns i varje fall inte i fårnäringen.

Skyddsjakt på individer som inriktat sig på tamdjur och licensjakt som ett verktyg till att hålla stammen i balans och glesa ut förekomsten i extremt vargtäta områden ser vi som de viktigaste åtgärderna för att nå en större acceptans för vargen. Djurägarna måste i alla situationer hållas skadelösa och kan aldrig få anses skyldiga till ett rovdjursangrepp.

Gudrun Haglund-Eriksson
Vice Ordf./Rovdjursansvarig Sv. Fåravelsförbundet