Gotlandsfår

Lammen föds svarta men under sommaren ljusnar de och blir grå i olika nyanser. Till rasens absoluta särdrag hör den glansiga och lockiga ullen. På lammen är den fullt utvecklad vid 4-5 månaders ålder och kan då ge ett vackert och användbart skinn. Lammskinn från gotlandsfår är mycket attraktiva och efterfrågade. Skinnen bereds med olika hårlängder och används främst för hantverk, inredning och beklädnad.

Foto ovan Britta Wendelius

Källa:
Gotlandsfårsföreningen
Avelsprogram för Gotlandsfår

Gotlandsfåret har sitt ursprung i det gotländska utegångsfåret. Genom urval för storlek och pälskvalitet har Gotlandsfåret utvecklats till en effektiv ras för produktion av kött och pälsskinn. Genom sin rörlighet och goda förmåga att utnyttja varierande betesmarker är Gotlandsfåren mycket lämpliga till nordisk landskapsvård. Från Gotland, där de utgör den dominerande rasen, har de spridits över till hela fastlandet.

Temperamentet är livligt utan att fåren för den skull är skygga och de är lätta att få tama. Vid betesgång är Gotlandsfåren ofta mer utspridda i terrängen än får av andra raser.De har dock en utpräglad flockinstinkt och fungerar utmärkt tillsammans med vallhundar.

De vuxna djuren är grå med svarta huvuden och ben. Vita tecken förekommer ibland på huvud och ben. Stora vita tecken är inte önskvärda. Huvud och ben är ullfria. Svansen är kort med ullfri spets. Benstommen är gracil och huvudet finskuret. Såväl tackor som baggar saknar horn. Tackorna väger oftast 55-90 kg och baggarna 80-120 kg, men stora variationer förekommer.

Bagge uppvaktas av tackor. Foto Anna Törnfeldt

Gotlandsfåren har en starkt årstidsbunden brunst och lammen föds på våren. Tackorna har lätt att lamma, har goda modersegenskaper och god fruktsamhet. Från två års ålder föder tackorna i regel två lamm. Trillingfödslar är inte ovanliga. Köttet från Gotlandslammen håller hög kvalitet. Det är mört och smakligt och brukar hävda sig väl i smaktester med kött från olika fårraser.

Foto Jonas Karlsson

Gotlandslammens unika pälsegenskaper ska bevaras och utvecklas. Det innebär:

• Ett skinn med lätt och smidigt läder, lämpligt för konfektion. Det beredda skinnets vikt per ytenhet bör inte överstiga 9 g/dm2.
• Ett silkigt och glansigt pälshår. Alla fibrer bör vara så enhetliga som möjligt och grovheten bör vara 35-45 my.
• En mjukt rundad lock med tredimesionell karaktär, medelstor till stor (10-15 mm), fast och spänstig, jämnt utbredd över skinnet. Mönsterbildning och breda staplar är fördelaktigt.
• En ren och klar färgnyans, ljusgrå till mörkgrå, jämnt utbredd över skinnet.
• En pälsmassa som täcker skinnet väl utan att skinnet blir för tungt.

Tackor och lamm. Foto Gudrun Haglund-Eriksson