Storbritannien: Lammproducenter eller parkförvaltare? Kampen om lantbrukets själ i Englands högländer

Det här är ett sammandrag av det första reportaget i en serie där Farmers Guardian tittar på förhållandena som möter bönderna i de höglänta delarna av England. Finns det en framtid för dem?

Bondens liv i dessa karga men vackra delar av landet är fyllt av vedermödor. Terrängen innebär många begränsningar, vädret kan var extremt hårt, arbetsdagarna är långa och lönen är låg. Ändå är det många som ser detta liv som ett privilegium, ja nästan som en plikt, som de inte skulle byta mot något annat även om de fick chansen.

I motsats till läget i Wales och Skottland, är "hill farmers" i England en minoritet, och de upplever att de många gånger har svårt att göra sin röst hörd. Dessa bönders roll inom lantbruket och samhället har hett debatterats i åratal, och nu mer än vanligt i samband med EU:s CAP-reform.

En del tycker att höglandsbönderna snarare borde se sig själva som landskapsvårdare än som köttproducenter. En del går längre än så och anklagar dem för att ödelägga natur.

Inom EU:s gemensamma jordbrukspolitik har fokus skiftat från produktion när det gäller höglandsjordbruken, och bidragit till en minskad djurtäthet. Även antalet bönder minskar. I vissa områden håller jordbruket på att försvinna och enligt James Raine, en av partnerna i ett familjejordbruk i Lake District, är man nu nära avgrunden. En åsikt som delas av fler av de bönder vi mött.

Bönderna välkomnar sin roll som landskapsvårdare, för att skapa och bevara ett landskap uppskattas av miljoner besökare varje år. Men de känner sig ändå alltmer desillusionerade runt sin roll som bönder, och menar att fokus måste ligga på att de ska producera. Och det behövs signaler från regering och marknad. Utan djur vill ingen bonde stanna kvar.

Att vara höglandsbonde
-Vädret styr oss alltid, säger Ken Pears som driver ett lantbruk med 600 tackor och 55 kor norra delen av Lake District.  När solen skiner kan det här kännas som världens bästa jobb. Men som förra våren, när snöstormar slog till mitt i lamningen, kan vädret pröva oss till bristningsgränsen. Vårt fokus är alltid på djuren, de är alltid vår högsta prioritet.

Bland svårigheterna med att driva lantbruk i dessa trakter finns svårtillgänglig mark, dåliga och smala vägar, höga transportkostnader, behov av fyrhjulsdrivna fordon, beroende av bra hundar, sämre jordmån, kortare odlingsäsong, svårbrukade åkrar. Bönderna längs bort tenderar också att alltid hamna sist i kön när tjänster ska köpas in.

– Höglandsbönderna är "riktiga bönder", sådana som gör allt själva. Många tror att de är gammalmodiga och ineffektiva, men det stämmer inte. Det är svårare för dem att hålla kostnaderna nere, så de har helt enkelt sällan pengar att återinvestera i verksamheten.

Romantiker eller realister?
Höglandsbönderna anklagas ibland för att vara gamla romantiker som håller fast vid sina förfäders livsstil, helt i otakt med dagens ekonomiska verklighet. Bönderna håller med om att det handlar om en livsstil de aktivt väljer, men hävdar också att det de gör måste betraktas som företagande. Eller som Mr Raine uttrycker det:
– Vi är helt klart människor som inte ber om mycket, annars skulle vi inte göra det vi gör. En stor del av belöningen ligger i att vara en del av det samhälle och den gemenskap vi har här. Om det inte upprätthålls försvinner själva meningen med vårt arbete.

Bönder eller parkvakter?
Medan ekonomiska och sociala faktorer har bidragit till en minskning av produktionen i höglandet, har jordbruket också outplånligt formats av den den gemensamma jordbrukspolitikens nycker. Den gamla ersättningen per djur uppmuntrade produktion, att maximera antalet djur på fjällen. Jordbrukarna visste var de stod, målen var enkla, men de erkänner att det ett tveeggat svärd. Det ledde till för hög djurtäthet och miljöskador i vissa områden.

Övergången till frikopplat stöd under 2005 har lett till att boskap flyttats bort från bergen, men arealbaserade ersättningar har också påverkat markens värdering och hjälpt till att driva upp priser och hyror, vilket gör det svårare för unga blivande jordbrukare att få in en fot tag och bygga upp företag. Det har också inneburit att äldre lantbrukare skär ner och mest håller ut i väntan på pension. Det drar ner produktiviteten och utvecklingen i regionen.

Många bönder är positiva till – eller accepterar åtminstone – systemet med miljöersättningar som en värdefull alternativ inkomstkälla. Men det finns också en utbredd uppfattning att miljöersättningarna har påskyndat övergången till ett improduktivt jordbruk.

Djurtätheten på vissa allmänningar är numera bara 5-10 procent jämfört med tidigare, och när marker blir improduktiva för att de inte hävdas kan det ta flera år att få dem i form igen, påpekar Matt Bagley.

Farmers Guardian, Uplands Special: Park keepers or producers? The battle for farming's soul in England's uplands ››
Översatt med Google ››