USA: Stora magmasken och varg ledde till ny betesstrategi
I en artikel på Agri-views hemsida berättar Janet McNally om hur hon tvingades lägga om sin produktion på grund av ett ohållbart tryck från både parasiter och vargar. Om ämnet inte lockar till läsning, kolla ändå in McNallys snygga tröja …
Janet McNally, ägare av Tamarack lamm och ull i Minnesota och en känd talare i fårsammanhang i mellanvästern, har ställt om sin betesbaserade drift. Betet är intensivt med hög djurtäthet, men djuren flyttas innan gräset blir kort.
Tidigare denna månad talade vid Janet McNally vid Indianhead Sheep Breeders’ Shepherd’s Clinic i Rice Lake, där hon delade med sig av sina erfarenheter av hur ett ökat tryck från parasiter och rovdjur har tvingat henne att utnyttja gräset bättre.
Janet McNally berättade om hur de tidigare rotationerna var 3e till 4e vecka medförde en kraftig parasitbelastning för flocken.
Haeonchus contortus, stora magmasken, gynnades av den ganska typiskta rotationslängden med omfattande förluster till följd, särkilt bland de unga och högproducerande tackorna. Utslaktning gjordes baserad på äggräkning (fecal egg counts), tills McNally insåg att dessa tackor arbetade hårt och på grund av det hade ett hårt belastat immunförsvar. De tackor som verkade mest immuna mot inre parasiter var de medlemmar av flocken som producerade sämst, de drog nytta av sin lägre fruktsamhet.
Dessutom hade en viss resistens mot tillgängliga avmaskningsmedel börjat utvecklas. Något fårproducenter i denna del av mellanvästern är rädda för.
– Vi kunde inte avmaska oss ur detta.
Som om en oron över parasittrycket inte vore nog så flyttade 1999 en flock bestående av 23 vargar in i området. Den största i Minnesota.
Janet McNally förlorade 40 lamm på 10 dagar och totalt 75 djur på mycket kort tid. Desperat efter lösningar studerade hon hur man gör västerut för att skydda sina får.
Västerut samlar herdarna in fåren varje kväll genom att erbjuda salt nära tillgängligt vatten, och sedan vakar man över fåren med hjälp av hundar. Detta ledde till "mobb-bete", det vill säga de flesta i flocken betar tillsammans i en stor grupp, så att vakthundarna lättare kan patrullera.
Som en följd av den här strategin har fåren betat i en stor flock, med ett högt djurantal per ytenhet, men de kommer inte tillbaka till samma mark förrän minst 6 veckor har passerat. Vanligtvis får 165 tackor och deras lamm ett halv tunnland i taget, och de flyttas snabbt vidare till nytt gräs med hjälp av tillfälliga stängsel. På det här sättet har hon framgångsrikt kunnat kontrollera rovdjurs-förlusterna.
Denna erfarna herde menar att de flesta parasitlarver håller till nära marken, i gräsets nedre 5 centimetrar. Dessutom tenderar de att dö av efter 6 veckor om inga får plockat upp dem så att de kan fullfölja sin livscykel.
Nu när flockens djur betar högre gräs betar de ovanför larvernas zon, och i kombination med en längre rotation löper de mycket mindre risk att plocka upp invärtes parasiter.
Det finns mer att läsa i denna artikel, bland annat om hur Janet McNally lagt om sin lamning och hur hon hanterar torka.
Agri-view: Sheep producer – Parasites and predators equal more grass ››