Finullsfår
Finullsfåren är nyfikna, sociala och tillgivna med livligt temperament. De är goda fodersökare och har förmågan att, utanför dräktighets- och digivningsperioder, livnära sig på magrare beten och hagmark och lämpar sig därför väl till landskapsvård. Värdefulla egenskaper är finullsfårens ”fyra ben”: den unika ullen, de mjuka skinnen, det möra och smakliga
köttet samt de goda reproduktionsegenskaperna.
Foto ovan Einar de Wit
Källor:
Föreningen Svenska Finullsfår
Avelsprogram för Finullsfår
Finullsfåret är en svensk lantras, vilket innebär att det anpassats till vårt klimat under lång tid. De tål vinter och kyla bra, och lammen växer till sig på enbart bete – i regel behöver de inget extra kraftfoder för att bli slaktmogna under hösten om de fötts på våren. Lammen växer bäst om de får gå på ett riktigt bra bete så som vallåterväxt eller liknande efter att man skiljt av dem. De vuxna tackorna är duktiga på att hitta foder i naturen, så de behöver inte gå på en vall utan klarar sig bra på natur- och skogsbeten, och de är även duktiga på att lära lammen att beta.
Finullsfåret får många ungar och är fantastiska mödrar. Det är inte alldeles ovanligt att de får fyra-fem stycken i en kull. Många tycker att det är en viss tjusning i det, samtidigt är den hör fertiliteten kanske vanligaste kritiken mot rasen. Foto Gudrun Haglund Eriksson
Rasen kännetecknas av att ullen är mjuk, glansig, silkig och finfibrig, och finns i färgerna vit, svart och brun. Ullen klassificeras i två typer, småkrusig så kallad finull och storkrusig så kallad gobelängull. Skillnaden mellan täck- och bottenull är liten och ullen är likartad över hela kroppen, vilket gör att hela fällen kan användas till samma ändamål.
Andra kännetecken är hög fruktsamhet, hög mjölkproduktion, goda modersegenskaper och att tackorna kan gå i brunst året om. Detta gör att finullsfåret är den fårras i Sverige som producerar högst sammanlagd lammvikt per tacka och år. Lamningarna underlättas av den triangulära och nätta huvudformen.
Finullsfårets huvud och ben är ullfria och glansiga. Svansen är kort (runt 15 cm) med bred bas och smal, ullfri spets. Öronen är små (ca 10 cm) och tunna, nosryggen är rak eller något konvex. Såväl tackor som baggar saknar horn. Rygglinjen är rak, benen smala och djuren rör sig smidigt och
ger ett gracilt intryck. Vuxenvikten för tackor är 50-75 kg och för baggar 75-100 kg, men stora variationer förekommer.
Finullsfåret ger en glansig, finkrusig och väldigt mjuk ull som är härlig att ha i plagg nära huden utan att den sticks. Foto Gudrun Haglund Eriksson
Foto Gudrun Haglund Eriksson
Seminbaggen Brattefors Osborn. Foto Margareta Håård