Allmogefår

De svenska allmogefåren återupptäcktes under slutet av 1900-talet och bevaras nu som olika raser i levande genbanker. De olika raserna har sitt ursprung i olika regioner, har ofta hållits i slutna besättningar och varierar både vad beträffar ulltyp, färg och exteriör. Studier har påvisat att raserna även skiljer sig åt genetiskt.

Allmogefåren utgörs av 10 raser; Dala Pälsfår, Fjällnäsfår, Gestrikefår, Helsingefår, Klövsjöfår, Roslagsfår, Svärdsjöfår, Tabacktorpsfår, Värmlandsfår, Åsenfår.

Bilden ovan visar Tabacktorpfår, foto Maggan Häggkvist.

Källor:
Föreningen Svenska Allmogefår
Avelsprogram för allmogeraser

Det finns mer om de olika raserna historia och deras egenskaper på rasföreningens hemsida.

Dala Pälsfår

Dala Pälsfåret är en svensk lantras med sitt ursprung hos bröderna Bergström i Älvdalsåsen, Dalarna. Rasen återupptäcktes 1975 av Britt och Ingemar Norlin.

Dala Pälsfåren är vanligen vita, men har ibland mörka tecken i ansikte och på ben. Vikt 30–40 kg. Baggarna är behornade. Ullen är av ryatyp, men ull av gobeläng- och finullstyp kan finnas på samma djur. Så kallade franslamm, med en liten korkskruvslock, förekommer.

Dala Pälsfåren har fått sitt namn av skinnens användning. Traditionellt har man bland annat sytt barskinnspälsar (kasunger) av dem. Kasungen är vinterns ytterplagg till de flesta sockendräkterna i Siljanstrakten. Den ska vara brämad med franslammsskinn.

Dala Pälsfåren är friska och härdiga och har goda modersegenskaper. De har en stark flockkänsla och har alltid en ledartacka med hög rang och en ”vaktmästartacka” med låg status i flocken. De har kvar mycket av den vaksamhet som krävdes för att ”fäboddjur” skulle klara sig. Vilket innebär att de knyter an till sin skötare men är misstänksamma mot främlingar.

Foto Bohuslamm

Fjällnäsfår

Fjällnäsfår är en rest av det allmogefår som var vanligt i norra Sverige. Ursprungsbesättningarna kommer från Gunhild Stålnacke, Fjällnäs (mellan Kiruna och Nikkaluokta) och Sven-Erik Stålnacke, Svappavaara, Lappland.

Djuren är små, tackans vikt 25–40kg och baggens 30–50kg. Mankhöjd tacka 55–60 cm (medel 57 cm), bagge något högre. Tackorna är kulliga, baggarna kulliga eller behornade.

Ullen är mycket glansig, ofta ryatyp men med mer bottenull och kortare täckhår än hos ullen hos de förädlade ryafåret.

Färgen är vit med gul ton i ullen, men ibland inslag av svart, grått eller brunt. Lammen kan födas helsvarta men övergår i mer grått som vuxna.

Fjällnäsfåren har en stark flockkänsla och är mycket vaksamma från faror, både från land och från luften. Det finns alltid djur som håller vakt då andra betar och vid flykt är fåren samlade i grupp. Enligt traditionen har fåren fått klara sig själva under sommarhalvåret och har därmed utvecklats till en väldigt tålig allmogeras.

Foto Mikael Ågren

Gestrikefår

Gestrikefår har sitt ursprung från trakten kring Mörtebo, Ockelbo och Järbo i Gästrikland.

Tackorna är små och lätta med varierande färg, ofta brokiga. Färger och teckning – ljusgrå, svart, brunaktiga, brokiga, fläckiga. Ullen är varierande men är ofta av ryatyp och är utmärkt till hantverk. Även gobelängull. Manhår förekommer.

Både tackor och baggar kan vara behornade, men de flesta är kulliga. Tackans vikt är ca 45 kg, baggen ca 60–70 kg. Mankhöjd tacka 65 cm (medel), bagge något högre.

Foto Eric Hagelberg

Helsingefår

Helsingefåren kommer ursprungligen från en besättning får av gammal typ hos bröderna Olanders i Mållångstuga, Hälsingland, samt Mats Olsson, Boltjärn, Medelpad.

Färgen varierande från svart, brun, grå till vit. Ofta vita tecken som bläs eller vita huvuden och pandateckning. Skillingar på halsen (se bilden) förekommer, främst på djur härstammande från Boltjärn. Helsingefåren har övervägande rya och gobelängull.

Helsingefåren varierar i typ men är ofta ganska kraftiga och äldre tackor får ofta stora grova huvuden. Baggar är antingen behornade eller kulliga, tackorna är kulliga. Vikt tackor 40–60 kg, baggar 50–70kg. Mankhöjd tacka 58-80cm (medel 66cm), bagge något högre.

Helsingefåren blir ofta mycket trevliga och tillgivna mot sina ägare men kan vara lite avvaktande mot främlingar. Slybete prioriteras framför gräsbete och fåren är därför utmärkta som landskapsvårdare på kalhyggen och skogsbeten.

Foto Thomas Englund

Klövsjöfår

Dagens Klövsjöfår härstammar från Maj Olander i Klövsjö, Jämtland.

Klövsjöfåren är ofta vita eller svarta med vita strumpor och/eller teckning i ansiktet. Ansiktet är ullfritt och glansigt. Tackor och baggar är kulliga, men hornknappar förekommer hos baggarna.

Ullen är av av ryatyp med stark glans och lyster, men vadmalsull förekommer.

Vikt för tacka 45–70 kg, baggar 60–80 kg.

Klövsjöfåret har en god orienteringsförmåga och är lätta att flytta mellan olika hagar. Tackorna är exemplariska mödrar och lammar bra i grupp. Djuren är väldigt tillgivna och baggen kan vanligen gå med flocken hela året. Han är väldigt beskyddande av tackorna och lammen, både mot rovdjur och främmande människor.

Foto Annelie Balogh

Roslagsfår

Roslagsfår fanns ända fram till mitten av 1900-talet på ”varje” gård i Roslagen. Alla dagens Roslagsfår har sitt ursprung hos Maj och Henry Jansson, Raggarön. Fåren hade funnits på gården åtminstone sedan 1700-talet.

Färgen är vit eller svart med vita tecken. Vissa lamm kan födas rostbruna, men bleks till gräddvita. Ullen är av ryatyp med långa täckhår, rak eller vågig.

Baggar är behornade, tackorna kulliga. En vuxen tacka väger 30–40 kg, baggen upp till
50 kg.

Roslagsfåren är härdiga och blir lätt väldigt tillgivna och tama. De är rörliga, duktiga betesdjur och äter gärna sly. Med sin nätta storlek är fåren lätta att hantera vid klippning och förflyttning.

Foto Ylva Persson

Svärdsjöfår

Svärdsjöfåren härstammar från gården Barkas (Anna Britta och Erland Johansson) i Hillersboda, Svärdsjö. Fram till 1950-talet hade ”alla gårdar i byn och grannbyn Bengtshede just denna typ av får och de gick i samma fäbod på sommaren”.

Svärdsjöfåren är vanligen vita, men även svarta med vita tecken förekommer. Tackor och baggar är kulliga. Baggar kan ha hornknappar. Svansen är kort, spetsig och ullfri. Ullen är ofta mycket finfibrig och mjuk. Så kallad ”tyskull” med hårt knuten pälslock är vanligast men även finull och ull av ryatyp förekommer. Tyskullen är knollrig, småkrusig, mycket mjuk och finfibrig. Den passar utmärkt till olika sorters finare handarbete.

Tackan väger 40–60 kg och mankhöjden är i medel 55–65 cm, baggen väger 50–70 kg och är något högre än tackan.

Svärdsjöfåren är mycket effektiva och duktiga betesdjur samt har en utpräglad flockkänsla vilket tidigare behövdes på fäbodarna men som nu gör fåren till bra hushållsfår.

Den nedre bilden visar en tacka med tyskull. Foto båda bilderna Louise Westerberg

Tabacktorpfår

Tabacktorpsfåren kommer från Maj-Britt Persson och Arvid Nilsson på gården Tabacktorp, Västansjö, Ekshärad i Värmland

Djuren är mycket små. En tacka väger ca 20 kg och en bagge 30 kg.

Tackorna är kulliga, baggarna kulliga eller behornade. Ullen varierar, men ofta mjuk och lockig. Färgen är vanligen vit, men ibland färgade.

De är vaksamma och skygga mot främlingar, men tama mot sina ägare.

Foto Maggan Häggkvist

Värmlandsfår

Dagens Värmlandsfår kommer från Bengt Sonessons besättning i Värnäs, Värmland. Fåren kom dels från hans föräldragårdar, och från får som han redan under 1950-talet sett runt om i Värmland och tagit avelsdjur från.

Värmlandsfåren är ofta svartgrå, men även brunt, beige, vitt, svart och brokigt förekommer. Ullen varierar. Gobeläng, rya och vadmalsull.

Baggar oftast behornade men kulliga förekommer. Tackorna kulliga men ibland med hornknappar. En vuxen tacka väger 45–85 kg, baggen 50–90 kg.

Värmlandsfåren är ganska små jämfört med produktionsfår men är en av de större raserna bland allmogefåren, både till antal och när det gäller kroppstorlek. Värmlandsfåren har en god flockkänsla och de blir ofta mycket trevliga och tama. De är duktiga betesdjur och äter gärna sly.

Foto Claudia Dillmann

Åsenfår

Åsenfåren har sitt ursprung i byn Åsen i Älvdalens socken i Dalarna och dagens djur har sitt ursprung hos Sven Nilsson och Tysk Margit Allinger, Åsen.

Färgen är från vitt i hela gråskalan till svart. Ullen varierar mycket, allt från vadmalsull till blankaste rya och finull. Den är lättarbetad att spinna och tova.

Tackorna är kulliga men små horn förekommer. Baggar kan vara antingen behornade eller kulliga. Vikt för tacka 40–50 kg och bagge 45–55 kg. Mankhöjd 55–67 cm med ett medelvärde på 61 cm. Baggen något högre.

Åsenfåren utmärks för sin härdighet, sina goda modersegenskaper och att de kan bli mycket tillgivna om man ägnar dem tid.

Foto Föreningen Svenska Allmogefår